Ljuset vi inte ser

* * *

År 2013 bilade vi genom delar av Frankrike. Ett av stoppen var Saint Malo i Bretagne, en liten stad vid kusten mot Engelska kanalen. Kanske mest känd för sin ringmursomgärdade gamla stad.

Därifrån minns jag hur snabbt solen dippade i havet om kvällen och hur vi plockade ostron, musslor och vildväxande fänkål och ruccola när tidvattnet tillät.

Därför var det extra fint att läsa den här boken i en av bokklubbarna:

"Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr.

Delar av boken utspelar sig nämligen just där. I Saint Malo.

Anthony Doerrs Pulitzer-prisade roman tilldrar sig i andra världskrigets Europa och berättar två parallella historier, som tillfälligt knyts samman.

Marie-Laure är flickan som bor i en lägenhet i Paris med sin far, en låssmed på naturhistoriska museet. I tonåren blir Marie-Laure blind och lär sig hitta rätt med hjälp av sinnrika stadsmodeller som hennes pappa skulpterar fram. De flyr Paris för att söka skydd i kuststaden mot Atlanten där en farbror äger ett hus.

Den föräldralöse, tyske pojken Werner slipper livet som kolvgruvearbetare men får uppleva nazismens brutalitet - först i en kadettskola och sedan som radiotekniker i kriget.

Deras öden sammanflätas ~ i Saint Malo.

De stilistiska greppen är vackra och sirligt utformade men tar aldrig fokus från själva berättelsen. Jag tänker tillbaka på "Miniatyrmakaren" av Jessie Burton, som också speglar en ung kvinna och ett liv i ett ödsligt hus.

En fin läsupplevelse och ett fantastiskt hantverk.