* * *
I går var det ett år sedan den här stora lilla damen flyttade in hos oss.
Jag minns så väl när min man skickade Blocketlänken till annonsen: Basset hound-valp till salu.
Hur bedårande bilden på när hon låg med sina tjocka små korvtassar i en julkrans och såg söt ut.
Jag minns så väl hur jag berättade om annonsen för Siri medan vi cyklade hem från skolan. Hur jag tog upp mobilen vid våra garagedörrar och visade bilderna.
Hur hon plötsligt brast ut i gråt.
Det förvånade både henne och mig, men något särskilt kände hon. Bara någon dag senare satt vi i bilen på väg mot Sundsvall och allt kändes surrealistiskt.
Min första tanke när jag såg henne var: "Vad lång hon är!".
I går tittade vi på klockan flera gånger och sa till varandra, för ett år sedan nu så åt vi smörgåstårta hos hennes förra ägare, för ett år sedan nu åt vi hamburgare i bilen på väg hem. För ett år sedan nu sov hon med oss i sängen för första gången.
Hon ville vara nära, nära hela tiden. Kurade ihop sig i knän, klättrade på en i soffan och låg med hela sin valpkropp lugnt och vilade. Hon sov faktiskt en stor del av sin första tid hos oss.
Då luktade hon starkt av hund och hade öronvax som inte var av denna värld. Sedan dess har det hänt mycket på många plan.
Hon är mjuk och kärleksfull. Lyhörd och lättlärd. Hon har världens mjukaste päls och öron som fortfarande orsakar snubblingar. Hon älskar att slakta sina gossedjur från loppis och fortfarande söker hon gärna upp en famn att ligga i.
Tänk ändå, vilken tur vi hade. Att vi fann vår dvärgko med deprimerade ögon, isbjörnspäls och en mjukvacker själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar