{ nästan } ett kvartal in

* * *

Ligger och tittar i taket och tänker att det snart gått
ett kvartal av vårt nya år. När jag skrev min lista för
2019 trodde jag att det skulle vara bättre nu.

Min starkaste vilja när det gäller mig själv var att ta tag i ryggen,
grotta ner mig en sväng till, för att förstå. För att bli bättre.

Det har jag gjort. Men det är inte bättre. Snarare tvärt om, faktiskt. 

Skillnaden mellan tidigare år och 2019 är att jag förstår att under-
funktionen i sköldkörteln (plus en whiplash) ställer till det i ryggen.

Jag varit på tre behandlingar där det mesta handlat om att
göra grundproblemet bättre. Än känner jag ingen skillnad
~ och det gör mig på riktigt nedslagen.

Min vanliga ryggbehandling, som jag gått på där emellan
för att hålla mig flytande, har inte heller hjälpt. När jag lägger
mig om kvällen känner jag mig orolig, för att inte veta hur
ryggen och nacken känns när jag vaknar. Om natten vaknar jag
av att det gör ont, att det inte går att hitta en skön ställning.

På morgonen känner jag hur det drar i nacken, eller
stramar över bröstryggen. Inte ens under mina springpass
får jag vara fri, istället smärtar axeln hela tiden. Andningen
påverkas också och det blir tuffare att springa.

När jag cyklar till jobbet gör det ont att lägga vikt på
vänsterarmen. Att svänga eller cykla i ett gupp gör ont hela
vägen upp i axel, som säkert är inflammerad.

Dessutom får jag ett sms från Apoteket. Mitt
grishormon är svårt att få tag på. Därför kommer det
att ta längre tid och bli några hundralappar dyrare.

Och när det blir så här för mig, i mig, hänger annat med.
Jag tycker att min hud är torr och dammig, att rynkorna blir fler.
Jag ser smutsiga fönster och intorkat hundslem på väggarna.

Det blir liksom svårt, det där med att se vardagens skönhet.

Det nya året och hälsan

Har lämnat blodprov.

Äter sen lunch i dubbla tjocktröjor och fleecemössa efter behandling.

* * *

Innan 2019 började drog jag upp några riktlinjer för vad
jag ville fokusera på under det nya året. Som att tidsmarkören
mellan det gamla och det nya ger energi att höja blicken.

Jag jobbar konstant för min hälsa och även om jag vet att livet
inte är rättvist så känns det just orättvist för mig. Ofta. Som att
jag önskar att allt ansvar jag tar skulle ge mig välmående tillbaka.

Men så enkelt är det inte.

Förra veckan var jag på ett hälsosamtal, med anledning av
att jag fyllt fyrtio blev jag kallad. Fick fylla i en enkät och gå på
ett samtal där en fysioterapeut tog blodtryck och vägde mig.

Från min sida var det verkligen bortkastade trettio minuter.
Jag gick därifrån med ord om att jag var den person som haft
bäst resultat av alla hon träffat. Men vad hjälper det mig, när jag
ändå inte mår bra? Vad hjälper det mig när det enda jag gjorde
var att bocka i rutor och förklara mina sköldkörtelproblem.

Det är sorgligt men det känns inte som om sjukvården är för mig.

Nåja. En av de saker jag hade på min årslista var att reda
ut om jag behöver byta grishormon eller inte. Tydligen har märket
jag äter haft dålig effekt och många har bytt. Har även utrett
möjligheten att importera annat märke. Det skulle spara mig många
tusen per år, men jag har nu lagt ner det hela eftersom det inte lagligt.

Tog i alla fall blodprov i förra veckan och väntar
nu på resultat. Utifrån det får jag fatta nya beslut.

Jag har också träffat en ny (för mig) behandlare som
kombinerar olika behandlingsformer. Anledningen är att jag
vill komma djupare, hitta mer av orsaken till varför min rygg
krånglar så. Och någonstans landar det i mig, att mina
ryggproblem beror på mina sköldkörtelproblem.

När jag sökte på klinikens namn innan jag bokade tiden,
hamnade jag på min egen blogg. En kommentar flera år gammal
tipsade mig om just den. Och nu, flera år senare, var det tydligen dags.

"Jag kan inte lova något. Men jag tror att jag kan hjälpa
dig till bättre hälsa." Med de orden lämnade jag ett nytt
behandlingsrum, en ny brits. Det känns inte dåligt, det känns bra

~ men just de orden har jag för länge sedan slutat tro på.

Så nu vill jag mest kura ihop mig till en boll. Jag tar små myrsteg
framåt och allt tar tid, går inte att skynda på hur som helst.
Men det är jobbigt också, och dyrt är det. Jag har precis lagt ut
nästan fyratusen kronor på min hälsa, bara den här månaden.

Just nu: Träningen och maten

* * *

Jag har avverkat ganska många veckor av mitt 

maratonprogram nu. Det här är veckan då jag för första 

gången kliver över fem mil på en träningsvecka.

En längre period har det gått lite tungt, som att 

benen varit trötta och sega och som att den 

lilla extra orken inte funnits.

Efter att ha lyssnat på ett poddavsnitt om 

konditionsidrott och kost började jag fundera 

på att finjustera maten. Frågeställningen var: 

Kan jag få mer resultat av samma dos träning

 genom ändra lite på vad jag äter och när?

För mig går en ketogen kost eller rätt strikt lchf 

superbra ihop med träning i form av korta snabba

 pass med kroppsvikt, handlar och kettlebells.

Nuförtiden kan jag också springa mina pass på den typen av

 mat, men jag tror att den håller mig från att känna explosivitet.

Och ibland kan jag förväxla känslan av förbränning 

i kroppen med känslan av när jag äter mer medicin 

för min skölkdkörtel än kroppen behöver. 

Som om kroppen går på högvarv hela tiden.

I början av sommaren skrev jag i jobbet om 

olika kroppstester och gjorde då en bia-mätning, 

där man bland annat ser hur mycket muskler 

och kroppsfett man har. Men testet visar också 

hur näringen i kroppen ser ut och om man till 

exempel behöver äta mer kolhydrater.

Både jag och testledaren blev förvånade då jag hade en 

perfekt balans på alla värden, trots min lchf-aktiga kost.

Testresultaten till trots, det fortsatte att gå tungt i löpningen. 

Och när jag skriver så menar jag inte att det behöver

 gå snabbt, det är känslan jag letar efter.

Så nu har jag ändå ändrat om lite. Väljer havregryn till 

frukost de dagar jag springer, som bakad chokladgröt, 

äppelpajs-smoothie eller bärpaj. Supergott! Och visst känns 

det skillnad när jag tränar. Det är som om jag har mer krut 

i benen, mer ork och skillnaden på just känslan är jättestor, 

trots att jag inte ändrat speciellt mycket.

Det är häftigt, hur man kan vrida lite på 

vissa rattar och känns så stor skillnad. 

Basen med mycket ägg, sallad, rena råvaror, 

hälsosamma fetter, mycket vatten samt en och annan 

bit mörk choklad och något glas rosé kvarstår. Men med 

lite mer frukt och havregryn på pluskontot.

Nu har jag också lyxen att kunna toppa min frukost 

med vildhallon från trädgården. Markus plockar in 

och jag och Siri äter flera deciliter varje dag.

~ himmelriket i en skål!

Kroppsliga projekt

* * *

Det var ett tag sedan jag skrev om alla mina små
och större projekt kring kroppen och hälsan.

Har checkat av tredje veckan på mitt maratonprogram och
det flyter på helt enligt plan. Upplägget denna gång är ganska
annorlunda och det känns som om kroppen svarar bra.

På mitt intervallpass sprang jag till Avicii och det kändes nästan
högtidligt. Blev så otroligt illa berörd av dokumentären om honom.

Sedan sysslar jag med två miniprojekt: Att hänga och att sitta i squat.

Det första handlar om att jag upptäckte hur svag jag är i
"hängmusklerna", något som många blir efter år av kontorsarbete.
Som barn har vi mycket mer styrka här. Utmaningen jag har läst om
går ut på att hänga sju minuter om dagen (man kan såklart dela upp
det som man vill) men det är fortfarande lite för mycket för mig.
Hänger i alla fall efter varje träningspass och märker hur
snabbt det går att bli starkare.

Och hur mycket bättre kontakt jag får i baksida rygg.

Fortsätter också med att sitta på huk, squatta, varje dag.
Ger bra rörlighet och jag strävar efter att kunna sitta en halvtimme
och att det ska kännas som en viloposition. Har gjort stor skillnad
när jag kör benböj i gymmet också.

Och till sist min posturala träning, som jag började med
tidigt i våras. Jag är nu inne på mitt tredje träningsprogram
och ska gå en gång till innan sommaren. Det är det enskilt bästa
jag har gjort för min kropp och det ger en sådan härlig känsla av
tilltro, att känna att man kan vara med och bidra till att läka sin
kropp inifrån. Jag känner mig inte lika sned, har inte alls lika ont
och känner att det här var pusselbiten jag saknade.

Ibland blir jag frustrerad över hur enkla övningarna är, att jag
inte behöver kämpa, slita eller ta i, utan snarare fokusera
på små minidetaljer. Det är så häftigt, och dessutom har det gett
stora resultat på kort tid. Overkligt. Och fantastiskt.

Ja, så där är jag. Med löpning, postural träning
och två miniutmaningar i vardagen.

Allt tillsammans, gör de mig gladare, helare och friskare.

Tankar om alternativ vård

* * *

Jag pratar sällan om min hälsoresa i sociala sammanhang. Jag kan
skriva här, och på Instagram. Men jag tar helst inte upp det annars,
om inte någon frågar. För jag berättar gärna. Det är inte det.

När jag väl pratar om det av någon anledning, möter jag ofta kommentarer
som "De som håller på med alternativ hälsa utnyttjar på att folk mår dåligt!"

Tänk, att jag inte alls tycker att det är så.

Faktum är att ingen av de som hjälper mig
jobbar inom den traditionella vården.

Det är lätt att säga att man ska gå via läkare och sjukgymnast,
till exempel. Men ska man verkligen fortsätta att söka sjukgymnaster,
eller läkare, när man träffat många, och aldrig blivit bättre av det?

Jag tänker: Vart skulle jag vara i dag om jag inte sökt mig vidare?

När jag var som sämst kunde jag inte cykla till jobbet. Jag kunde inte
gå i trapporna hemma. Jag vaknade varje gång jag vände mig i sömnen
och knäna tog mot varandra. Trots att jag sov med tjocka knäskydd.
Jag tappade stora mängder hår. Blödde i tandköttet. Hade ingen mens.

Och mycket mer.

Trots kortisonsprutor blev inte knäna bättre. Ingen satte nämligen
det i samband med mina sköldkörtelproblem. Det visade
sig att min smärta härstammade från biverkningar av medicinen.

Jag känner enorm tacksamhet till många. Ett engagemang
och välvilja från människor som vill och kan hjälpa. M-i-n upplevelse
är att de som jobbar med alternativ vård och ett holistiskt synsätt
på kropp och själ många gånger själva har haft ont eller gått
igenom något svårt. De har funnit något som hjälpt dem
och senare fattat ett beslut om att försöka hjälpa andra.

Kostar det? Ja det gör det. Jag har en utbildad läkare, men hon har
ett uttalat holistiskt synsätt och rekommenderar kosttillskott av samma
märke som min kinesiolog. När jag söker hjälp hos henne går det inte via högkostnadsskyddet. Jag betalar allt själv. Och det är riktigt dyrt.

Genom åren har jag träffat en massa andra behandlare inom alternativ
hälsa. Och inte ett enda av de mötena har varit bortkastade pengar.
De har alla hjälpt mig på något sätt. För att utkristallisera mina egna behov
har jag fått leta. Testa olika. Men inget har varit bortkastat.

I dag har jag flera människor som hjälper mig. Jag ser dem som mitt
välvilliga team. Flera av dem känner inte varandra, men på olika sätt
finns de där, för att hjälpa mig att ha mindre ont. Att må bättre.

Jag har en stark tro i att allt hänger samman, grunden för mig är kanske
sköldkörteln. För att själv förstå och bena ur, delar jag upp i tre delar:
Sköldkörteln, hormonerna och ryggen. Även om allt egentligen hänger ihop.

Det rör sig på samtliga plan nu, även om jag också stöter på fallgropar.

~ Mer ljus, mer positivitet och mindre ont.

Äntligen!

Chavutti thirumal

* * *

Ser ni ljuset kring fina Vivvis huvud? Ungefär
så kändes det för mig att få behandling i går.

Chavutti thirumal-massage kallas också för fot/rep-massage och
kommer från Kerala i Indien. Behandlaren utför alltså massagen
med sina fötter och håller sig i repet för att få stöd.

Förutom värmen, den mysiga miljön och varma oljan var det också
en helt annan upplevelse än traditionell massage eller behandling.

Chavutti thirumal handlar om att behandla kroppens fascia. Alltså
den hinna som finns i hela kroppen och är en glatt, vit yta som
underlättar musklernas glidrörelser mot varandra. Har man haft
mycket ont kan fascian bli stel och bromsa istället för att hjälpa till.

Jag kan ofta känna att min vänsteraxel , där mina
ryggproblem först gav sig till känna, "sitter fast". 

Dagen efter massagen känns min axel lös och fri. Det känns
som om den fungerar på samma sätt som den högra. 

Det är en rätt härlig känsla, efter tjugo är av fastsittande. 

Vilken fantastisk gåva

~ att bli bemött och ompysslad så.

Kan jag bli smärtfri(are)?

* * *

Den här liggande åttan är en ny del av min vardag.

Det hela började med att jag lyssnade på ett podd-avsnitt
av 4health med Markus Greus, sjukgymnasten som numera
jobbar med postural träning och Optimum-metoden (länk till avsnittet).

Två timmar om hur man botar värk, blir rörligare,
presterar bättre som idrottare och mycket mer.

Ju längre jag lyssnade, desto mer provocerad blev jag. 

Det var som om de pratade om mig, en kund som testat allt
och som börjat se smärtan som en självklar del av livet.

Jag började tänka. Kan jag bli mer värkfri? Och kan det verkligen
vara så enkelt? Det låter så okomplicerat och ... logiskt.

Jag blev också ledsen, eftersom jag förstår att jag förutsätter
att jag kommer att ha värk varje dag, i resten av mitt liv.
Det är kanske inte så konstigt, eftersom jag inte haft
en smärtfri dag på mer än tjugo år.

Läste mer på Optimum-metodens hemsida (länk) och lockas
av att de pratar om naturlig hållning och rörelsemönster,
det känns som en naturlig nyckel. Att hitta rätt, där det blir fel. 

Sedan några år tillbaka har jag hittat ett sätt att bli
bättre i ryggen, tack vare behandlingar. Men vad är det som
gör att jag trillar tillbaka hela tiden. Och vad kan jag göra för
att inte hamna i smärtan gång på gång? 

Varför jag har så ont kan jag inte svara på, hur mycket jag
än rannsakar mig själv. Frågan om vad jag kan göra
intresserar mig mycket mer.

Nu har vi så tur att det finns en utbildad Optimum-person
här i Piteå. I fredags var jag på en första träff. Och ärligt, var
jag både förväntansfull och lite livrädd på samma gång.

Att nästan våga hoppas gör ont.

Tre timmar senare hade jag lärt mig mycket om mig själv,
min hållning och hur jag står och går.

Trots att jag inte fått någon behandling, var jag för första
gången på veckor mjuk i bröstryggen, utan antydan till kramp.

Med mig hade jag ett träningsprogram, samt rörelser
jag ska göra innan jag springer samt ett kort program
som jag ska göra två gånger om dagen. Åttan på fotot står för
mina ögonrörelser i det korta varje-dag-programmet.

Efter ett genomfört program har jag intressant träningsvärk,
trots en väldigt låg ansträngningsnivå. Det händer liksom mer i
muskler djupt inuti än i de stora jag tränar nästan varje dag.

När jag sprang mitt söndagspass hände det också något.
Steget blev ett annat utan att jag ansträngde mig, det blev
smalare och mer stabilt och mer ... ansträngningslöst.

Jag har också mycket att processa i min vardag. Jag tänker
på hur jag står, går och sitter nästan hela tiden. Det tar
enormt mycket fokus och energi just nu, att liksom programmera
om hela sitt sätt att röra sig. Men jag är villig att ge det en chans.

Jag vet inte vart den här resan tar mig, men jag vill dela
med mig nu, när jag är mitt i. Och jag vet att en av mina styrkor
är att våga. Att ge saker en ärlig chans och att hålla ut.

Träningen för året 2018

* * *

Hade en bra hårdag för inte så länge sedan.

Men sedan var det dags för två flätor
och hårband, min bästa springfrisyr.

Tänker tillbaka på mitt träningsår 2017, men kan bara sammanfatta
det med ordet "rutin". Rörelse och träning är lika självklart för mig som
att borsta tänderna eller kamma håret.

Har blandat löpning med korta snabba crossfit-inspirerade pass.

På så sätt tar träningen inte så mycket tid,
men är samtidigt rolig och variationsrik.

I augusti började jag ett tioveckorsprogram
för att springa milen snabbare.

Tre löppass per vecka, ett med korta intervaller, ett med längre
intervaller och ett längre pass. När jag hade kommit drygt halvvägs
tog jag ett ganska långt träningsuppehåll, på grund av att kroppen
strejkade. Sprang sedan i mål, utan att nå tidsmålet på grund
av att ryggen strejkade.

Nu har jag tränat planlöst ett tag och är sugen på schema.

Så jag tar tioveckorsprogrammet en vända till.
Exakt samma pass, exakt samma upplägg. Det känns
faktiskt bra och jag hoppas på revansch.

Så jag kliver upp på löpbandet som jag nästan gömmer
bakom mig på bilden här ovanför. Och springer, helt enkelt.

Här är jag i "mitt" gym på jobbet. Älskar att det är så
lätt att träna. Lyx att ha anläggningen en spiraltrappa upp.

Under mil-utmaningen ska jag välja ett maratonprogram.

För jag siktar på mitt livs andra maraton lagom till jag fyller 40.
Har lite problem att visualisera. Stockholms innerstad och att
springa i mål på stadion där gick bra, men bergen i Kalifornien
känns så otroligt långt borta. Men förberedelserna är en resa i sig.

Stödstrumpor på flyget? 

En bra massör i San Francisco om
ryggen pajar under resan?

Läser Petra Månströms bok "Det är bara att springa" som är
intressant och lättläst. Henne följer jag på Instagram också,
så det är kul med lite bakgrund. Hade hoppats på maratonprogram
i den, men det verkar inte finnas. Hon har dock en ny bok på gång.

Maratongurun Anders Szalkais löparbok väntar också hemma.

Ett halvår i förberedelser, tänker jag.
Förra gången hade jag ungefär samma tidsplan,
men denna gång är jag en mer van löpare.

Och så tänker jag unna mig lyxen att boka en privat löpcoach
för ett träningspass. Men det sparar jag till det är barmark ute.

Dessutom tittar jag på nya skor, mina gamla är helt utslitna
och då är det lätt att få ont på grund av felaktig belastning.
Och så har jag lovat mig ett par nya löpartajts till nästa tävling.
Älskar mina Kari Traa, men de är en storlek för stora (köpta
i snålhet på rea) så de hasar ner i midjan hela tiden. 

Har kikat lite på Gymshark och följer några influencers som
samarbetar med dem på Instagram. Det är mycket idealet
med persikorumpor och smala midjor, men jag gillar ändå att
de har modeller med former. Som tränar på riktigt.

Så tänker jag kring min träning för 2018. 

Genom att göra den så uppstyrd och med ett tydligt mål hoppas
jag kunna minnas tillbaka på året och hitta guldkorn i form av löppass
i naturen, både ensam och med sällskap. Och så hoppas jag så klart
springa i mål, där vid Lake Tahoe. Jag kanske borde lägga till att
jag även tränar rörlighet och styrka, inte via klassisk styrketräning,
det går inte min rygg med på. Men genom kroppsvikt, genom
hantlar, gummiband och kettlebells. 

Och så stretchar jag såklart.
Ofta framför tv:n hemma.

Att springa, alltså.

Som en löptur ut i världen
& in i mig själv på samma gång.

Att sitta fast i sig själv

* * *

Så har det gått två veckor av årets första månad.
När det nya börjar lägga sig och vardagen är igång på allvar,
det är då det blir lite trist. Det är en så lång sträcka av kyla
och snöstormar, när jag bara längtar efter vårvärme
och någon ledig klämdag.

Förra veckan ringde min läkare om provsvar.
Lämnade blodprov strax innan jul för att se hur den
kompletterande medicinen för min sköldkörtel fungerar.
Fortfarande utanför referensramarna på två av tre värden,
ska långsamt höja dosen under åtta veckors tid
och sedan ta nytt prov.

Vi får se om det går, jag brukar ha problem
med övermedicineringssymptom.

Jag och min läkare pratade kring mitt mående, min ork.

Det är bättre, känner jag när jag tänker efter.
Men hur bra kan det bli? Det är svårt att veta, då jag inte
har något att jämföra med. När var mina värden bra senast?
Någon gång 2006. Kanske?

Det är mer än tio år sedan och det ger mig
rysningar i hårbotten att fånga det i skrift.

~ mer än tio år sedan.

Min läkare uttrycker stor förvåning över att jag kan jobba heltid.
Att jag dessutom tränat för, och sprungit, ett maraton,
det föranleder henne att skriva "Grattis till din
enorma prestation!" på kuvertet med provsvaren.

Samtidigt vet jag att träningen gör mig så gott.
Den lindrar min ryggvärk, gör att jag somnar
ovaggad om kvällarna. Den gör mig pigg och glad.

Men nu har jag slitit med ond rygg i veckor.
Ett tryck över bröstryggen.
Det är svårt att andas djupt och när jag springer lägger jag
bort mina prestationsmål. Det är helt enkelt inte rättvist mot
mig själv. Jag stretchar, yogar, använder värmefilt. Smörjer
med smärtstillande. Ändå finns känslan med mig hela tiden,
som ett tryck över bröstet.

Som en känsla av att sitta fast i sig själv.

Nästa vecka har jag tid hos min ryggbehandlare.

Efter det.

Hoppas jag på en långsam vändning.

Kan 2018 bli mitt år?

Vid kaminen, på löpbandet

* * *

Det var söndag morgon, och jag hade ambitionen 

att mest leva vid kaminen.

Vintervärme och trygghetskänsla.

~ ett stilla yogapass.

Jag tänker på nästa år, och känner på om ett av mina mål 

ska vara att yoga mer, att bejaka min andlighet mer.

Inte som ett stort sökande, utan mer så här. Tjugo minuter med 

andning och långsamma rörelser framför sprakande eld.

Sedan blev det måndag och jag sprang mig 

svettigt röd i ansiktet på löpbandet.

Efter min kroppsliga krasch i oktober har jag börjat 

om att träna. Tror det blev tre veckor av uppehåll. 

Efter det har jag tränat efter lust, sprungit lite både ute och inne 

och tränat korta pass med kroppsvikt, kettlebells och hopprep 

plus väldigt lätt styrketräning för överkroppen.

För att testa på löpformen och se om jag kan kliva på mitt 

löpprogram igen har jag kört ett slags testpass. Det sista korta 

intervallpasset jag sprang innan jag blev sjuk.

Och i dag hände det. 

Jag sprang hela och det kändes sjukt bra.

Så lycklig.

Börjar genast fundera på löputmaningar mot höstkanten.

40 år i oktober.

Det vill jag göra något kul med.

Spinning för Barncancerfonden

* * *

Som jag har älskat att träna på gym, både gruppvarianterna
och i själva gymdelen. Sedan rätt länge har jag mest löptränat,
eller kört i gymet på jobbet. Där är jag ofta ensam, och
väljer därför min bästa träningsoutfit: Shorts och sport-bh.

Samt skor, för det mesta.

När jag nyss skulle gå på pass och ville dra på mig mina allra
mest rosa träningskläder insåg jag att status träningsgarderob
är sådär. Hål i både mina vinrödrosa favorittajts från
Kari Traa och hål i mina rosa skor.

Avslutar alltså jobbveckan med ett spinningpass. Vi har ett lag där
man cyklar till förmån för Barncancerfonden. Tror jag deltog i fjol också.

Kul att få energin från ett grupp-pass med sig in i helgen.

Att det var ett år sedan jag cyklade som träningsform kändes
när jag stapplade nerför trappan till omklädningsrummet på
högst osäkra och darriga ben.

Nu ska samma ben bara trampa mig hem till soffan.

Sedan. Är. Det. Helg.

{ dagen innan }

* * *

Här är jag, min sista dag som 38.

Försiktigt mår jag lite bättre, efter några rätt kassa dagar. I natt har
jag sovit non stop och magen känns mer harmonisk. Jag hittar
mer och mer rätt, hoppas jag.

Reflekterar kring att acceptera min sjukdom. Att låta det onda som blir
följden komma när det kommer och bara andas i det, att inte lägga
så stort värde. Bara låta det finnas, och därmed förlora sin makt över mig.
Övar på det istället för att trycka undan.

I går hamnade jag i ett samtal som handlade om allt det,
och något i mig klickade till.
En förståelse, ett lugn.

Och så har jag fått hjälp av min kinesiolog. Hjälp att läka i nuet
och framtiden. Hade brist på flera mineraler som ofta kan vara
svajiga när man har fel på sköldkörteln. Brukar inte ha det,
men nu var det så ~ så jag har beställt zink, jod, selen och cortrex
och så plussade jag med d-vitamin till hela familjen.

I helgen ska jag läsa på om att
göra magnesiumklorid hemmavid.

Min sista dag som 38.
Och jag mår lite bättre.

Jag tar min första skärva av medicinen liothyronin, som
förhoppningsvis ska göra mina sköldkörtelvärden bättre.

Jag klär mig i favoritplagg. Blekrosa stickat, stora dungrå västen,
gråtrasiga jeans och boots. Lockar hår och målar naglarna i mörkt.

Redo. För 39.