Att sitta fast i sig själv

* * *

Så har det gått två veckor av årets första månad.
När det nya börjar lägga sig och vardagen är igång på allvar,
det är då det blir lite trist. Det är en så lång sträcka av kyla
och snöstormar, när jag bara längtar efter vårvärme
och någon ledig klämdag.

Förra veckan ringde min läkare om provsvar.
Lämnade blodprov strax innan jul för att se hur den
kompletterande medicinen för min sköldkörtel fungerar.
Fortfarande utanför referensramarna på två av tre värden,
ska långsamt höja dosen under åtta veckors tid
och sedan ta nytt prov.

Vi får se om det går, jag brukar ha problem
med övermedicineringssymptom.

Jag och min läkare pratade kring mitt mående, min ork.

Det är bättre, känner jag när jag tänker efter.
Men hur bra kan det bli? Det är svårt att veta, då jag inte
har något att jämföra med. När var mina värden bra senast?
Någon gång 2006. Kanske?

Det är mer än tio år sedan och det ger mig
rysningar i hårbotten att fånga det i skrift.

~ mer än tio år sedan.

Min läkare uttrycker stor förvåning över att jag kan jobba heltid.
Att jag dessutom tränat för, och sprungit, ett maraton,
det föranleder henne att skriva "Grattis till din
enorma prestation!" på kuvertet med provsvaren.

Samtidigt vet jag att träningen gör mig så gott.
Den lindrar min ryggvärk, gör att jag somnar
ovaggad om kvällarna. Den gör mig pigg och glad.

Men nu har jag slitit med ond rygg i veckor.
Ett tryck över bröstryggen.
Det är svårt att andas djupt och när jag springer lägger jag
bort mina prestationsmål. Det är helt enkelt inte rättvist mot
mig själv. Jag stretchar, yogar, använder värmefilt. Smörjer
med smärtstillande. Ändå finns känslan med mig hela tiden,
som ett tryck över bröstet.

Som en känsla av att sitta fast i sig själv.

Nästa vecka har jag tid hos min ryggbehandlare.

Efter det.

Hoppas jag på en långsam vändning.

Kan 2018 bli mitt år?