onsdag, februari 28, 2018

Två viktiga


* * *
En av mina arbetsuppgifter är att vara redaktör för våra barnsidor.
Ett uppdrag som jag har kommit att älska. För det mesta träffar jag såklart
barn för att prata med dem om lika ämnen, eller för att berätta om
något de gör på fritiden eller på skolan. Men jag skriver också
om vuxna, för barn.

Två jobb på senare tid, som gör att mitt jobb känns
extra meningsfullt, är de på bilden ovan.

I serien där vuxna personer berättar om hur det var när de gick
mellanstadiet träffade jag hockeyspelaren Erik Wikgren.
Det blev artikeln "Jag ser det som en styrka att våga gråta". 

Och för inte länge sedan skrev jag den här artikeln:
"Jag visste inte om min kompis överlevde".

Barnredaktör, alltså. Det är verkligen en ära.


tisdag, februari 27, 2018

Ett slags bakslag


* * *
Vi ses hemma, min familj och jag. Glada över att det ser bättre
ut med Leslies tårproduktion. Jag vill vill vill inte att hon ska behöva
operera bort ett öga. Hoppas på flera års respit, att vi kan hålla
det okej med mediciner och droppar.

Sedan havererar glädjen lite, då vi upptäcker att
varmvattenberedaren gått sönder. Dyrt och krångligt, då
vi har den i matkällaren och själva ingången är för smal
för den nya tidens standardmått.

Någons hälsa mot en sak, det går såklart inte att
jämföra, men ändå blir känslan lite suckande.

Pausar dagens vanliga träning och gör istället mitt posturala
träningsprogram. Hittar små minimuskler, andas i olika
stretchövningar. Pratar med en jobbarkompis om hur bra
det kändes att springa häromdagen, med mina nya kunskaper.

Sedan förbyts också den sköna hoppfulla känslan. Åker till min
bästa ryggbehandlare och får jättebra hjälp, som alltid. En snäll
arbetskompis kommer och hämtar mig efteråt, jag får åka
varmt i hennes bil och blir hjärteglad av hennes omsorg. Men sedan
hinner mina känslor ikapp och jag tvivlar så det gör ont i mig.
Hur ska jag någonsin kunna bli bra? Hur kunde jag ens föreställa
mig möjligheten att bli smärtfri(are) med egen träning.
Det är så mycket som är fel i min rygg. 
Hur kunde jag ens leka med tanken.

Det kanske känns annorlunda i morgon, när behandlingssmärtan
och den totala tröttheten lagt sig. Jag kanske får sova gott i natt,
slippa vakna av ont, för första gången på länge. 

I morgon, kanske jag orkar hoppas igen.
På att jag hittat något hållfast, som på riktigt
ska förändra min vardag.

Mitt i allt känns det extra skönt att ha en vardag att komma
hem till. Kladdkakor som ska bakas till en fikabjudning och läxor
och något lättsamt på tv. 
För mig blir det speciellt värdefullt, 


~ att ha en vardag som väntar.


Leslies öga


* * *
I helgen var det soligt och Siri och Leslie komponerade handlingslistan
inför matveckan. Nu har vi anledning att fira, med en extra korv eller något.
Jag och den fyrbenta av dessa två systrar var nämligen hos veterinären
vid lunchtid i går för uppföljning av hennes ögonmediciner.

Och för första gången någonsin har tårproduktionen på hennes skräpiga
vänsteröga vänt. Den var till och med likvärdig med tårproduktionen på
höger öga. Drygt tio på skalan, jämfört med noll förra gången.

Nu väntar avstämning med ögonexpert och fortsatt medicinplan.
Men ändå. Ett positivt besked gällande ögat! Förvandlingen till
Leslie the one eyed Basset är förhoppningsvis långt borta än.


måndag, februari 26, 2018

Kan jag bli smärtfri(are)?



* * *
Den här liggande åttan är en ny del av min vardag.

Det hela började med att jag lyssnade på ett podd-avsnitt
av 4health med Markus Greus, sjukgymnasten som numera
jobbar med postural träning och Optimum-metoden (länk till avsnittet).

Två timmar om hur man botar värk, blir rörligare,
presterar bättre som idrottare och mycket mer.

Ju längre jag lyssnade, desto mer provocerad blev jag. 
Det var som om de pratade om mig, en kund som testat allt
och som börjat se smärtan som en självklar del av livet.
Jag började tänka. Kan jag bli mer värkfri? Och kan det verkligen
vara så enkelt? Det låter så okomplicerat och ... logiskt.

Jag blev också ledsen, eftersom jag förstår att jag förutsätter
att jag kommer att ha värk varje dag, i resten av mitt liv.
Det är kanske inte så konstigt, eftersom jag inte haft
en smärtfri dag på mer än tjugo år.

Läste mer på Optimum-metodens hemsida (länk) och lockas
av att de pratar om naturlig hållning och rörelsemönster,
det känns som en naturlig nyckel. Att hitta rätt, där det blir fel. 

Sedan några år tillbaka har jag hittat ett sätt att bli
bättre i ryggen, tack vare behandlingar. Men vad är det som
gör att jag trillar tillbaka hela tiden. Och vad kan jag göra för
att inte hamna i smärtan gång på gång? 

Varför jag har så ont kan jag inte svara på, hur mycket jag
än rannsakar mig själv. Frågan om vad jag kan göra
intresserar mig mycket mer.

Nu har vi så tur att det finns en utbildad Optimum-person
här i Piteå. I fredags var jag på en första träff. Och ärligt, var
jag både förväntansfull och lite livrädd på samma gång.
Att nästan våga hoppas gör ont.

Tre timmar senare hade jag lärt mig mycket om mig själv,
min hållning och hur jag står och går.

Trots att jag inte fått någon behandling, var jag för första
gången på veckor mjuk i bröstryggen, utan antydan till kramp.

Med mig hade jag ett träningsprogram, samt rörelser
jag ska göra innan jag springer samt ett kort program
som jag ska göra två gånger om dagen. Åttan på fotot står för
mina ögonrörelser i det korta varje-dag-programmet.

Efter ett genomfört program har jag intressant träningsvärk,
trots en väldigt låg ansträngningsnivå. Det händer liksom mer i
muskler djupt inuti än i de stora jag tränar nästan varje dag.
När jag sprang mitt söndagspass hände det också något.
Steget blev ett annat utan att jag ansträngde mig, det blev
smalare och mer stabilt och mer ... ansträngningslöst.

Jag har också mycket att processa i min vardag. Jag tänker
på hur jag står, går och sitter nästan hela tiden. Det tar
enormt mycket fokus och energi just nu, att liksom programmera
om hela sitt sätt att röra sig. Men jag är villig att ge det en chans.

Jag vet inte vart den här resan tar mig, men jag vill dela
med mig nu, när jag är mitt i. Och jag vet att en av mina styrkor
är att våga. Att ge saker en ärlig chans och att hålla ut.


tisdag, februari 20, 2018

Träningskläder


* * *
Nu när jag mest tränar själv på jobbgymmet har jag på
mig riktigt gamla träningskläder. Eller ja, jag har ju så lite
som möjligt ~ shorts och sport-bh. 

Det bästa att springa, enligt mig.

Men nu när jag tänker springa mer och ute,
så är det dags att se över träningsgarderoben.

Och ärligt, det blir liksom lite roligare om man
har en fin, gärna rosa, outfit att sporta i.

Surfar lite på nytt och blir glad när jag
hamnar på Nike's hemsida.

Den känns modern och fräsch!

Även om jag inte klär mig i sportmode till vardags, så gillar
jag den lite yogasportiga stilen. Mjuka färger. Ett par korta
shorts med en stor långärmad tröja och gympaskor.
Hög höstsvans till.

Väljer ofta HM:s sportkläder, som funkar bra. Men när det väl
gäller och man vill ha kläder som sitter perfekt, så är det
skillnad. Tajts med smala gummiremsor som håller på plats,
till exempel. Har ett par från Kari Traa som är superbra.

Några märken jag surfar på:

* Drop of Mindfulness
* Nike
* Gymshark
* Run and Relax
* Kari Traa

Men är det något jag missat? 

Har du några favoriter? Tipsa gärna.



måndag, februari 19, 2018

I tyll och kängor


* * *
Förra veckan gjorde jag en intervju med en fantastisk person.

Många gånger efter det, återkommer jag till tanken ~


~ om fler vore som honom.

Då skulle världen vara en bättre plats.


Inte så att jag känner mig hudlös, men när det man gör alltid
ska landa hos andra och bli bedömt. När balansen mellan
bra feedback och beröm på pluskontot och kommenterar som
målsökande letar fel på minuskontot skevar. Då blir hinnan tunnare.

Det är då mitt hemma blir extra viktigt. Att hålla min
långhåriga vackerhjärtade flicka i famnen och skratta
tillsammans åt ett tv-program.


Att låta hunden pussa ansiktet
tills inget smink finns kvar. 

Att inte låta världen komma åt mig.

Stark och skör på samma gång.

~ i tyll och kängor.


söndag, februari 18, 2018

Helgen



* * *
Så gick en helg i ett fingerknäpp.

Men vi har hunnit med en hel del.


Förutom lite jobb hemifrån har jag fortsatt med det här.

Att sitta på huk.

Vi har också börjat se "Band of brothers", tusen år efter 
alla andra. Den är bra och välgjord, men jag har lite svårt 
för ändlöst långa krigsscener.


På lördagskvällen följde vi med farmor och 
Siris kusin för en timme av discobowling.

Jag har bowlat en halv gång för tjugo år sedan.

Det är superkul att bowla, upptäckte 
jag och gör gärna om det igen.


Sedan drog vi hem till oss och dukade upp en sen middag.


Det var nämligen dags för familjetradition.

Plockmat och Mellokväll.

Vi sätter betyg på låt och show och hjärtröstar.


När det blev söndag förmiddag drog vi ut på isen.


Leslie sprang så att alla hudvecken blåste i fartvinden.

Bigpaw.

Älsk på bästa hundtjejen och hennes megatassar.


Strax efter lunch köpte jag och Siri godis och gick på bio.

"Coco" visade sig vara en härlig färgfest för ögonen.

Plötsligt vill jag ha Frida Kahlo och 
blommor och ljusslingor överallt.


Sedan var det dags att hugga tag i läxor 
och tvätt och annat inför arbetsveckan.

Och så ska vi göra den här tjejens fötter och tånaglar 
extra prydliga. Till veckan väntar nämligen 
efterlängtad utprovning av tåskor.

- - -

Ett fingerknäpp. En helg. Jag är glad i hjärtat av fina 
aktiviteter och hemmatid, och så är jag glad över att 
värktabletterna har kickat in, så ryggen kan slappna av 
och jag får dra djupa andetag hela vägen ner i lungorna 

~ utan motstånd.



onsdag, februari 14, 2018

Alla hjärtans


* * *
Det finns mycket jag vill ha. Upplevelser att flyga till.
Nya soffor, mjuka sängkläder, snygga springskor och
vackra smycken som gör mig glad. Men så får jag en
akvarell med hjärtan som min dotter målat. Landar i att
jag har precis allt jag kan önska mig.

I min vrå av världen är alla hjärtans dag en finsak.
En anledning till att få ~ och få ge ~ omtanke.


Handlar ett doftljus i rosa marmor
till hon som jag älskar oändligt.

Fixar en omtänksam sak till han
~ som jag också älskar mest av allt.

Om jag lämnar mitt eget alla hjärtans-hörn känner
jag mig mättad av klichén om hur-det-ska-vara.
Alla reklamiga mejl och sms med saker man kan
köpa och ge bort. Klockor, ringar och
resor och hotellnätter. 

Dyra saker, när en extra kram får räcka precis
hela vägen runt jorden. Eller, när att vara snäll med sig
själv är det man mår allra bäst av. En extra lång { varm } dusch,
eller en promenad med en podd i lurarna, möta en vän för
ett glas vin. Eller kanske att göra ingenting.

Alla hjärtans dag är här. 
Jag omfamnar i det lilla.
Tittar på min gåva.

Känner mig rikast i världen.


tisdag, februari 13, 2018

Fettisdag & semmelkakor


* * *
Den här lite sega semmelkakan är egentligen
en slags hopslagning av flera recept som passerat mitt flöde.


Först bakade jag småsega banankakor.

Mixade helt enkelt runt fem deciliter havregryn,
inte till mjöl, utan lite mitt emellan hela gryn och pulver.

Tillsatte två stora mogna och grovmosade bananer.

Rörde ihop med en nypa salt och
en nypa kardemumma och lite sötning.



Så plattade jag ut till kakor på bakplåtspapper
och gräddade i en kvart på 175 grader.

När jag stängt av ugnen lät jag luckan slå på glänt,
med kakorna däri, så att de fick torka lite.


När kakorna kallnat var det dags att montera.


Vispade grädde, men kokosgrädde går nog lika bra.
Kanske med lite vaniljpulver i?


Sedan skar jag en skiva mandelmassa att lägga mellan
kakorna. 
När allt var klart spritsade jag grädde på en
kaka, la mandelmassan uppepå och satte ytterligare
en klick grädde för att 'klistra fast' locket.


Och sedan var semmelkakorna klara.

De omonterade som blev över bröt jag ner och
serverade istället för granola på frukostyoghurten.
Det är det bästa, när godsaker liksom kan
omvandlas och användas på flera sätt.


måndag, februari 12, 2018

I mellanrummen, sitta på huk




* * *
Jag såg ett filmklipp på Instagram och blev peppad.

En träningsprofil som jag följer ~ Fanny Roethlisberger ~
  filmade en utmaning som går ut på att sitta på huk
30 minuter om dagen i 30 dagar.

Hon hänvisade utmaningen till kontot Naprapatjonas,
som jag också följer sedan tidigare. Bakom står
naprapaten och föreläsaren Jonas Parandian. Han uppmanar
alltså till att sitta på huk. Trettio minuter, trettio dagar.

Den som hänger på kan såklart dela upp utmaningen.
En minut, trettio gånger om dagen.
Eller tre tiominutare - eller vad som nu passar. 

(Eller vad man orkar!)

Varför ska man göra det? Tja, för att bli rörligare
i fotleder, knän och höfter. För att hitta tillbaka
till huksittande som viloposition.

Jag blir intresserad. Trettio minuter sitter jag inte,
men jag försöker hitta mellanrummen

När jag borstar tänderna, när jag ser något kortare
på Youtube, när jag väntar på att tevattnet ska koka.

Det blir ganska många sådana mellanrum
på en dag, märker jag när jag aktivt
försöker hitta dem.

När man blivit bekväm(are) med huksittandet kan
man
fortsätta med ballistiskt huksittande, där man
gungar eller studsar på stället.

Lite knasigt? Jo, kanske. Men jag gillar knasigt.

Det är också förklaringen, till att jag sitter
som en groda, en stund på lunchen.


lördag, februari 10, 2018

En ny älg i huset


* * *
Leslie har fått en ny vän.

Han är lite efterhängsen tycker hon.


Men då och då är han ändå rätt kul att busa med. 


Han kommer från Kupans second hand-butik.

Ofta håller barnleksakerna bättre än de från djuraffären.

Mycket billigare också.

Och bättre med återbruk, än nytt som bara går sönder.


Så nu har vi en ny älg i huset. 

Han är helt okej att vila hakan på.

Och för den som undrar om Leslies öga. Just nu är det stabilt. 
Vi jobbar på med olika ögonmediciner flera gånger varje dag 
och ska tillbaka till veterinären i slutet på månaden så får vi se.

- - -

Hund och älg, alltså.

Stora horn och stora öron. 

Nästan så de matchar.



torsdag, februari 08, 2018

En himlans massa vardag



* * *
Det är en himla massa vardag just nu.
Vanliga veckor fyllda med väldigt mycket snö och kyla.
Jag hasar omkring i tofflor med ett begynnande munsår
på läppen och drömmer om mildare väder.

Så blir jag glad också. Av att få känna att det
jag skriver ger något, i alla fall ibland.

De här orden värmer upp en del av
kylan och gör mig glad, djupt inuti.

Men nu ~ cykla genom kylan och hämta barn
för mys- och läxkväll under filten i soffan.


onsdag, februari 07, 2018

Annorlunda jobbdag


* * *
Den här mitt-i-veckan-jobbdagen blev annorlunda.

Men annorlunda är bra ibland.

Bland annat blev jag intervjuad.

Men vi tar det från början.


Just nu pågår Norrbotten Media Week. Eftersom det är sällan
jag har möjlighet att gå på föreläsningar om just journalistik
försöker jag passa på när det ordnas något medierelaterat.

Så i morse mötte jag upp min vän och kollega
Sanna. Vi lyssnade på frilansjournalisten Jack Werner
som pratade om källkritik. 


Vid lunchtid åkte jag och Sanna vidare till Luleå.
Jag skulle nämligen medverka i en paneldebatt under
rubriken: "Lokaltidningens betydelse"
på Kulturcentrum Ebeneser.

Blev nervös när flera kollegor fanns på plats, bland annat vår vd.

Men det gick bra, tyckte jag hade relevanta saker att tillföra.


Och sedan blev jag intervjuad två gånger om. 

Så körde vi tillbaka till Piteå, för att fortsätta
producera material i vanlig ordning.

Just nu är känslan stolt, med lätt huvudvärk.