Ett slags bakslag

* * *

Vi ses hemma, min familj och jag. Glada över att det ser bättre
ut med Leslies tårproduktion. Jag vill vill vill inte att hon ska behöva
operera bort ett öga. Hoppas på flera års respit, att vi kan hålla
det okej med mediciner och droppar.

Sedan havererar glädjen lite, då vi upptäcker att
varmvattenberedaren gått sönder. Dyrt och krångligt, då
vi har den i matkällaren och själva ingången är för smal
för den nya tidens standardmått.

Någons hälsa mot en sak, det går såklart inte att
jämföra, men ändå blir känslan lite suckande.

Pausar dagens vanliga träning och gör istället mitt posturala
träningsprogram. Hittar små minimuskler, andas i olika
stretchövningar. Pratar med en jobbarkompis om hur bra
det kändes att springa häromdagen, med mina nya kunskaper.

Sedan förbyts också den sköna hoppfulla känslan. Åker till min
bästa ryggbehandlare och får jättebra hjälp, som alltid. En snäll
arbetskompis kommer och hämtar mig efteråt, jag får åka
varmt i hennes bil och blir hjärteglad av hennes omsorg. Men sedan
hinner mina känslor ikapp och jag tvivlar så det gör ont i mig.
Hur ska jag någonsin kunna bli bra? Hur kunde jag ens föreställa
mig möjligheten att bli smärtfri(are) med egen träning.

Det är så mycket som är fel i min rygg. 

Hur kunde jag ens leka med tanken.

Det kanske känns annorlunda i morgon, när behandlingssmärtan
och den totala tröttheten lagt sig. Jag kanske får sova gott i natt,
slippa vakna av ont, för första gången på länge. 

I morgon, kanske jag orkar hoppas igen.
På att jag hittat något hållfast, som på riktigt
ska förändra min vardag.

Mitt i allt känns det extra skönt att ha en vardag att komma
hem till. Kladdkakor som ska bakas till en fikabjudning och läxor
och något lättsamt på tv. För mig blir det speciellt värdefullt, 

~ att ha en vardag som väntar.