Kan jag bli smärtfri(are)?

* * *

Den här liggande åttan är en ny del av min vardag.

Det hela började med att jag lyssnade på ett podd-avsnitt
av 4health med Markus Greus, sjukgymnasten som numera
jobbar med postural träning och Optimum-metoden (länk till avsnittet).

Två timmar om hur man botar värk, blir rörligare,
presterar bättre som idrottare och mycket mer.

Ju längre jag lyssnade, desto mer provocerad blev jag. 

Det var som om de pratade om mig, en kund som testat allt
och som börjat se smärtan som en självklar del av livet.

Jag började tänka. Kan jag bli mer värkfri? Och kan det verkligen
vara så enkelt? Det låter så okomplicerat och ... logiskt.

Jag blev också ledsen, eftersom jag förstår att jag förutsätter
att jag kommer att ha värk varje dag, i resten av mitt liv.
Det är kanske inte så konstigt, eftersom jag inte haft
en smärtfri dag på mer än tjugo år.

Läste mer på Optimum-metodens hemsida (länk) och lockas
av att de pratar om naturlig hållning och rörelsemönster,
det känns som en naturlig nyckel. Att hitta rätt, där det blir fel. 

Sedan några år tillbaka har jag hittat ett sätt att bli
bättre i ryggen, tack vare behandlingar. Men vad är det som
gör att jag trillar tillbaka hela tiden. Och vad kan jag göra för
att inte hamna i smärtan gång på gång? 

Varför jag har så ont kan jag inte svara på, hur mycket jag
än rannsakar mig själv. Frågan om vad jag kan göra
intresserar mig mycket mer.

Nu har vi så tur att det finns en utbildad Optimum-person
här i Piteå. I fredags var jag på en första träff. Och ärligt, var
jag både förväntansfull och lite livrädd på samma gång.

Att nästan våga hoppas gör ont.

Tre timmar senare hade jag lärt mig mycket om mig själv,
min hållning och hur jag står och går.

Trots att jag inte fått någon behandling, var jag för första
gången på veckor mjuk i bröstryggen, utan antydan till kramp.

Med mig hade jag ett träningsprogram, samt rörelser
jag ska göra innan jag springer samt ett kort program
som jag ska göra två gånger om dagen. Åttan på fotot står för
mina ögonrörelser i det korta varje-dag-programmet.

Efter ett genomfört program har jag intressant träningsvärk,
trots en väldigt låg ansträngningsnivå. Det händer liksom mer i
muskler djupt inuti än i de stora jag tränar nästan varje dag.

När jag sprang mitt söndagspass hände det också något.
Steget blev ett annat utan att jag ansträngde mig, det blev
smalare och mer stabilt och mer ... ansträngningslöst.

Jag har också mycket att processa i min vardag. Jag tänker
på hur jag står, går och sitter nästan hela tiden. Det tar
enormt mycket fokus och energi just nu, att liksom programmera
om hela sitt sätt att röra sig. Men jag är villig att ge det en chans.

Jag vet inte vart den här resan tar mig, men jag vill dela
med mig nu, när jag är mitt i. Och jag vet att en av mina styrkor
är att våga. Att ge saker en ärlig chans och att hålla ut.