fredag, februari 28, 2014

Lejonhjärta


* * *

Om kvällarna tänder vi alla ljus, ser SVT med Siri, låter rökelseträet brinna en liten stund ibland.

Sedan är det dags för en av de sakerna jag älskar mest. Hennes nattning.

Ibland masserar jag hennes fina ben och rygg, ibland samtalar vi - det är under just den stunden av stilla närhet de där viktiga samtalen kommer. Det känns viktigt att det finns tid för dem.


Att ha ett barn som ligger på ens arm. Hon vars hår fortfarande är fuktigt efter duschen, hon som doftar ren människosjäl och energi.

Så läser vi. Just nu >>Bröderna Lejonhjärta<<.


 Och den är bra på så många sätt.

I går kom Skorpan till Nangijala. Han och hans bror Jonatan pratar om att Skorpans ben visserligen blivit rakare, men att hans knotiga tryne och stripiga hår är kvar.

"Då log jag och kände efter ordentligt. Jag kände när jag låg där på bron att jag var frisk och glad i varenda bit av mej, och varför behövde jag då vara vacker? Hela kroppen var ändå så lycklig så att det liksom bara skrattade i den."



torsdag, februari 27, 2014

Med besök


* * *

I dag har vi haft fint kompisbesök här hemma. Eller, egentligen är det Markus som varit daghusse åt Bruno och jag har hängt med på ett hörn.

För jag är fortfarande hemma. I dag och även i morgon. Det är sällan jag har sjukdagar och ofta studsar jag tillbaka på jobbet fortare än kvickt. Men jag är så segstartad. Mår fortfarande illa. Är så där svullen så magen känns som ett skämt.

Säkert var det influensan före som också tog på krafterna, för jag gör inte mycket mer än att ligga i soffan. Utan att få kryp i kroppen. Och så har herpesen blommat upp i näsan, den som jag haft sedan barn men som sällan bryter ut numera.

Också ett tecken, på att kroppen är lite trött.


Så jag har legat i soffan, och sett Bruno bära kuddar ...


... förstått att han fattat ett visst tycke för denna man ...


... och lite senare under dagen, hört honom snarka gott när vi såg "Mia på Grötö".

Så en sjukdag till. Men en fin sådan, med hundglädje, bästa maken nära och en skolflicka som kom hem och skissade kvinnokroppar med mig.


onsdag, februari 26, 2014

Senare


* * *

Så hamnar livet på paus några dagar. Ett eftermiddagsillamående som övergår till kvällsmagsjuka. En man på skoterresa tur att mobiltelefonen finns nära. Ringa mormor för barnhämtning, ringa svärfar för Coca cola-leverans.

Jag drack en och en halv liter cola under en natt. Vet inte när det hände senast. Har det någonsin gjort det? Är smått förbluffad över min kapacitet.



I går tillbringade jag dagen mestadels i saccosäcken, den är snäll mot ryggen som bråkar efter att ha legat för länge.

Det är sällan man gör det, tänker jag. Ligger ner i sitt hus om dagarna. Ser solskuggorna flytta på sig, hör hur livet flyter på därute. Hur posten kommer, hur sopbilen kör förbi. Det påminner mig om tiden som föräldraledig.

När Siri var liten, myste med mjukiskaninens långa öra och sov middag.


I natt har det gått 48 timmar sedan jag blev sjuk, men jag mår fortfarande inte bra. Även om magsjukan inte var den värsta är det som om magkrampen och illamåendet inte vill ge med sig.

Jobba imorgon eller inte? Jag tänker att jag bestämmer mig ikväll.

Tills dess. Dubbdäck mot bar asfalt, en student med take-away-kaffe i handen som traskar förbi. Några mejl och sms ~ inställda luncher och bokträffar och annat.

Men det blir tid för det också. Senare.




söndag, februari 23, 2014

Moln och sparkturer och annat fint


I veckan har jag skrivit om barn och sorg. Jag har intervjuat människor som arbetar med att möta barn som förlorat en förälder eller ett syskon. Nya insikter, ödmjukhet.

* * *

Jag har också varit riktigt dunderförkyld, därav min känsla av leda. Men nu känns det betydligt bättre.


I går när Markus åkte på liten resa tog jag och Siri bilen till mamma / mormor och hennes sambo. Åt middag, såg Melodifestivalen och sov över. Fick sovmorgon och frukost med hotellkänsla. Stilla förmiddag, titta ut mot snötäckt skog och bläddra i en tidning.

* * *

Läser ut boken "Snöbarnet" av Eowyn Ivey. Tycker mycket om. Tror att den kan höra till genren magisk realism, som jag finner mig dras till gång på gång.


Åker hem och gör våfflor på ägg, sötpotatis och lite andra godsaker. Tar dagens första sparktur, till bibblan. Har en stilla eftermiddag hemma. Fixar Barbiegarderob, tillverkar galgar (till Barbiegarderob) av tjock ståltråd och dricker kaffe. Tar dagens andra sparktur till Siris yoga och sitter och läser en ny bok under tiden hon tränar.

Avrundar tillsammansdag med lax framför "Wild kids" innan kvällsrutiner och min egen tid.

Stretchar och sammanfattar en fin helg inombords.

Tänker på veckan som kommer. Roligt reportage, teckna, lunch med svärmor som jag ser fram emot, ansiktsbehandling, bokklubb, after work och igen, tillsammanstid om kvällarna med min man.

Fint. Både det som varit och det som komma skall.

torsdag, februari 20, 2014

Inuti

* * *
 
Det är som om orden behövt en paus, och jag har inte försökt nå dem.
 
Början av veckan kändes gråtung, svårt att hitta motivationen, svårt att finna guldstunderna i vardagen. I tisdags kände jag hur upphakningen kom vid sidan av halsen mot nacken medan jag låg i soffan. Den går från bröstkorgen, revbenen och upp, sådär så att varje andetag gör ont.
 
Känner mig lite tät i näsan och svidig i ögonen, allt sammantaget hör kanske ihop med gråkänslan från tidiga veckan.
 
Sedan börjar jag kunna formulera att jag känner mig lite vilse, på något sätt. När arbetet för dagen är klart, middagen är äten och barnet har somnat är det visserligen inte så mycket tid kvar på kvällen, som jag dessutom de allra flesta dagar i veckan vill spendera hemma. Även om helgerna känner jag så, att hemmatiden utan klockpassning är något jag prioriterar och mår bra av. Det är alltså inte så att jag har oceaner med tid som jag inte vet vad jag skall göra av, men det känns ändå som att något saknas.
 
För det mesta har jag haft något slags fokusprojekt vid sidan av. Det har handlat om viktresa, om träning, om renovering, om att bygga ut och inreda. Det har handlat om att sy, att skaffa hund, att få barn och en massa andra saker. Sådana där saker som man med glädje läser på om, samlar insikter, kunskaper, inspiration för att slutligen förvalta och forma till något eget.
 
Men just nu står det liksom ... stilla. Jag har inget sådant som pockar på min uppmärksamhet. På ett sätt är det väl skönt, men på ett annat tomt.
 
Och så är jag inte matte längre, och den identiteten känns konstig och ovan. Vi har börjat drömma och fantisera om en ny hund, men inte ännu, känner jag. Inte riktigt ännu.
 
Vill inte heller forcera fram ett projekt eller ett mål, tänker att det kommer till mig när det är meningen. Det handlar inte om de stora valen i livet. Inte om min familj, om min boplats eller om arbetet.
 
Men det är inte utan, att jag går omkring och känner mig lite vilse i tillvaron, just nu, ändå.
 
 

söndag, februari 16, 2014

Kramsnö


En helg med gemensamtid. Kaffe hos vänner. Hemlagade burgare framför mello.



En obäddad söndagssäng. 



Två nallar, efter två sötsovande flickor (Siri har haft sova-över-vän).



Bara ett hus i söndagsstillhet. 


En kopp te med syster och hennes hundar.

En kropp som fått jobba med skottning av kramsnö, en kropp som tagit sin yogaflicka på spark till stan fram och åter.



Så, nu skall ländryggen få lite stretchomtanke och sedan skall jag göra en tidig kväll med min magiska bok om snöflickan.


fredag, februari 14, 2014

Den fjortonde


* * *

Fredag. Februari, den fjortonde.

Jag har fått ta hand om de jag älskar, och de har tagit hand om mig.

Så börjar helgen, och jag vill bara sända några kärleksord.

Ni är fina, och ni är värdefulla.



onsdag, februari 12, 2014

Fjädrar, lätta som drömmar



* * *

Ibland är kroppen bara tom på ord. Det händer inte ofta.


Kanske är det gråvädret. Tröttheten.

Efter kramar med min dotter, efter en yogastund medan hon somnade

- så finns mest en blekmjölkig tomhet.

På ett behagligt sätt.


Jag skall ta min tekopp, sjunka ner framför True Detective.


Och drömma våra bleka ansikten bort.

Till Grekland och Italien och Nya Zeeland och Stockholm till våren.


tisdag, februari 11, 2014

Vardagsdagar


* * *
En massa vardag. Röda håret och mormors medaljong kring halsen.

Jobbvisioner som blir verklighet, fina middagar med familjen.





 Yogar för första gången på länge och känner hur väl mina höfter och mitt hjärta behöver det.

Landar i mig själv med skön tyngd och lätthet på samma gång.

Och så pysslar jag i det lilla. Syr ihop Siris trasiga täckbyxor. "Mamma, gillar du att sy sådant?" frågar hon. "Nja", svarar jag. "Det kanske inte mitt roligaste syprojekt, men jag tycker om känslan av att kunna laga istället för att köpa nytt och att kunna göra så att du inte behöver bli blöt."

* * *

Och så gör jag ett eget tofshalsband. Ett upphittat, sedan länge bortglömt garnnystan. Pärlor från ett för stort armband till Siri, andra från några änglar, en gång tillhörande en kasserad ljusslinga.

Så går vardagsdagarna, och jag tycker om dem.



måndag, februari 10, 2014

Saknar ...


* * *

Jag har tänkt på henne mycket i helgen. Alla de där rörelserna och ögonkasten i vardagen, innerligt förknippade med henne.

Jag kände hennes närvaro bakom benen nyss. Såg henne ligga i sin bädd, de mjukbruna ögonen följde minsta rörelse när jag rullade köttbullar. Jag puttade ner en över kanten till skärbrädan. Mentalt gjorde jag det.

Hur lite lös hud alltid veckade sig över hundbäddskanten. Hur tassarna gjorde ljud mot trägolvet närhelst man öppnade kylskåpet. Värmen, hundhåren, hur hon log och visade tänderna.

Det är kanske märkligt, men det är fortfarande ofattbart att hon är borta. Det känns som om hon är på hälsohem och snart ska trava in här hemma igen.

Jag längtar efter henne så att det gör ont inuti.


söndag, februari 09, 2014

Familjeliv

* * *

Känslan av söndag i kroppen.

Känslan, då man har en hel helg bakom sig av finheter. En djupsovsnatt och en stilla lördagsmorgon. Hälsa-på hos vänner och se en glad katt och hund tumla runt och leka tillsammans.

En familjekväll med god mat framför Melodifestivalen, ett glas rödvin i handen och en tröttglad sjuåring som skrattar åt Sean Banan.

Kompissöndag för barnet, ett gemensamt löppass på snöiga vägar för oss vuxna. Sällan är det så skönt att sätta sig i soffan som när man har stretchat och duschat efter att ha sprungit. Ett avsnitt Breaking bad, uppvärmda rester och brasan sprakande.

Så har jag stekt köttbullar och följt Siri på hennes första barnyogagrupp. Styrka, smidighet, koordination och glädje. Där rörelserna får ta tid, utan tävlan. Så fint sammanhang att få vara med i, dessutom i vackra yogahuset i stan. Hon tyckte om det, och vill fortsätta. Känns fint.

Så avrundar vi helgen, trött i kroppen och glad i själen.

Och faktiskt, helt redo för en ny vecka.


fredag, februari 07, 2014

Flickan med snö i handen


* * *
I ett vinterland.


 ~  flickan med snö i handen.


En iskristall i handens inre.


En värld i miniatyr, innerliga mästerverk, som anas av ögat

~ när man tittar nära.


 som du.


onsdag, februari 05, 2014

En text, klar och porlande


* * * 

Mellan bedövningssprutor i rygg och möten och lunch så har jag jobbat en del hemifrån i dag. Mest för att spara tid - slippa parkera bilen och gå till jobbet för att gå tillbaka och köra vidare en stund senare.

Det är sällan jag gör det, men i dag blev det koncentrerad skrivtid och kardemummakaffe hemmavid.

Jag har skrivit en sådan text som ... bara är. Som rinner ur fingrarna, klart och porlande, utan bångstyrighet. En sådan text som vill bli skriven enkelt, utan direkta berättargrepp.

Så, jag rättade mig efter orden och hoppas att intervjupersonen och läsarna tycker om.

Och så några bilder från senaste: Siri skapar tivoliland av sitt lördagsgodis, kesoplättar med karamelliserade äppelbitar och sallad på blodapelsin och kanel - också det en helgmorgon. Och så  snöflingor på dekorationen på bron. Än är våren långt borta, även om solstrålarna och temperaturen i går fick mig att tänka på luftiga sängkläder och kaffe på altanen.


tisdag, februari 04, 2014

Sömnvals


* * *

Det finns en oändligt älskad sjuåring med oändligt sparkiga nattben.

Hon har lagt till vana att komma över i dubbelsängen innan tolv om natten.

Jag somnar lätt om kvällen och sover även om det är trångt och även om sovandet ofta innefattar ett huvud pressat mot revbenen eller knän som karvar i sidan.

Men särskilt utvilad känner jag mig inte. Och min onda rygg och nacke mår inte heller så bra av detta.

Vi har talat om saken, detta med att sova i egen säng.

Jag samsover gärna, men inte på detta viset.

En natt efter en överenskommelse sov flickan med de växande benen själv.

Men sedan blev det mardrömmar och tårkinder, och mitt hjärta och min känsla säger mig att ingen skall behöva ligga ensam och vaken och rädd om natten.


Så nu testar vi nytt / nygammalt. Två stora insläpade madrasser vid fotändan av dubbelsängen. En hastigt upphängt sänghimmel. Som ett eget litet rum i rummet.

Bara att lyssna till mammas och pappas andetag.

Bara att sätta sig upp, titta genom den perforerade väggen och se kroppskonturer.


* * *
I natt har jag vaknat två, tre gånger av att hon stått vid min sida av sängen.

När jag har tittat upp har hon gett mig en varm puss på munnen och krupit tillbaka till sitt.

Med en förvissning, mamma finns här. Jag är i mitt eget, men inte ensammen.

Och jag tänker, så mycket kärlek den barnsjälen rymmer.