torsdag, maj 30, 2019

I skåpet




* * *
Det är tidig torsdag morgon och jag öppnar glasdörren
till det lilla vita skåpet på övervåningen. Tar ut en
parfym jag sällan använder. Doften omsluter mig med
minnen och det är precis vad jag vill. Jag vill försjunka
i en svunnen tid, mina sena tonår och tidiga vuxenår.

Jag vill tänka på henne. Min fina vän genom de åren.
Hennes glittrande ögon, hennes glädje och lättsamma
sätt. Hur jag tuperade hennes hår innan vi gick ut och
dansade. Jeans, partytopp och en tröja knuten kring
midjan så man inte skulle se hennes rumpa.
Hur vi lagade smördegsinbakad kassler och slötittade
på hennes sköldpaddor i akvariet. Hur vi delade
vardag och helg, glädje och svåra saker. 

~ hur omtyckt och fin hon var i alla lägen.

Jag minns små och stora händelser. Ju mer jag tänker, desto
fler minnen kommer fram. Dofter, skratt, ironiska kommentarer.

Men Jennie finns inte längre. Min fina vän har tagit sitt
sista andetag. Efter sig lämnar hon sin familj, släkt och
vänner. Människor som behöver henne, som älskar henne.

Jennies bästa vän Mia har skrivit så fint om
deras vänskap och att hon ska göra sitt bästa
för att sprida hennes glädje och kärlek vidare.

Det tar jag också med mig. För är det något jag
förknippar med Jennie är det glädje och kärlek.
Jag ska omsluta mig i ett lätt moln av parfymen från förr
och för alltid låta den stå för just det. Kärlek. Glädje.

Liv.


måndag, maj 27, 2019

Rabarber



* * *
Leslie mår fortfarande inte bra och vi har haft några
tråkiga stunder sedan jag skrev sist. Men i morgon har
vi ny veterinärtid och just nu är det bara att vänta
och se vad de säger då. Förhoppningsvis är det inget
jätteallvarligt. Just nu känns det som om det mesta är
på paus. Kan vi ens åka till Stockholm, så att jag
kan springa mitt maraton på lördag?

Vet inte.

Men. Till något roligare. Siri har plockat in våra
första rabarber och i dag kokade jag en liten kompott
med stevia och vatten. Samma dag för nio år sedan
var det också rabarberdags.

Då hade hon på sig sina älskade gula "stöpplar" och
sprang med rosig kjol och bar överkropp i trädgården.

Älskade, älskade unge.


torsdag, maj 23, 2019

En sjuk hund. Igen.


* * *
Så hänger vi här igen.

Hos veterinären.

Det började med att Leslie inte ville äta. När vi undersökte
hennes mun såg vi att hon var svullen i tandköttet och
blödde. Efter några turer i telefon med veterinären och en
sväng till apoteket kunde vi dagen efter konstatera att hon blivit
sämre. Det blödde kring några tänder och slutade inte.

Så vi fick en akuttid och styrde bilen mot veterinärkliniken.

Inflammation i tandköttet och två sorters medicin
senare var vi hemma. Med ytterligare en dag i bagaget 
blöder hon mindre, men vill fortfarande inte äta.

Nästa vecka ska vi träffa en tandspecialist. 

Tandlossningssjukdomen parodontit kan tydligen visa
sig över en natt. Leslie har inte haft några problem med
munnen eller tänderna och hade minimalt med tandsten.
Så vi fortsätter medicinera och utreda.

Igen.


onsdag, maj 22, 2019

Hemma igen


* * *
Nu är vi hemma efter några dagar i Stockholm.

Siri har dansat och efteråt har vi landat i att vi stannar i Piteå till hösten.

Det känns bra.


Förutom det har vi åkt rätt mycket buss.

Och ätit på Hälsocaféet.


En dag åt vi brunch på Pom & Flora innan vi
gick på Hallwylska museet och Armémuseet.

Vi promenerade genom den här parken varje dag. Tittade på
hundar, träningsgrupper och vänner som satt och åt middag i solen.


En kväll käkade vi middag på Dogfood,
en kompisrestaurang till Flippin' Burgers.

På söndagsmorgonen klev jag upp halv sju
och sprang ett långpass efter vattnet.

Det gick skitdåligt, men ett sådant pass nära inpå hör nog till.


Och så promenerade vi lite mer.


Här hittade vi en gömd oas. Grubbens park. Så mysig.


Ett kapell mitt i, stora vajande träd och fina hus som omringar.

Och nu är vi hemma igen. Jag känner mig tacksam
för att vi fått tid tillsammans att promenera, äta gott
och prata en massa. Det känns värdefullt.


torsdag, maj 16, 2019

Odling i hallen


* * *
Siri har varit sugen på mer växtlighet i vår trädgård.
Därför har vi försått bland annat majs, solrosor, några
löksorter och lite annat. Nu var det dags att ge
några plantor lite mer jord kring rötterna.

Oklart varför projektet tog plats i hallen istället
för utomhus, men nu blev det så. Och det känns
härligt med en rad krukor på fönsterbrädan i köket.
Nu väntar vi bara på lite värme för att montera
upp vårt miniväxthus i trädgården.


onsdag, maj 15, 2019

Smoothiebowl och packning


* * *
Vi ska bara vara borta några dagar. Ändå är det en
hel del som behöver falla på plats och fixas. Jag försöker
använda upp frukt och grönt innan vi åker och mixar ner i
smoothiebowls. Bladspenat, en bit äpple, övermogna bananer.

Samtidigt försöker vi planera så det finns råvaror att laga
middag på när vi kommer hem och nästa arbetsvecka redan
är igång. Och mellan alla extra tider och datum att hålla reda
på så här på vårkanten blir det nog toppen med miljöombyte.

Nu ska jag bara lägga samman det sista
i packningen, tvätta håret, gå på föreläsning och
komprimera någon dags jobb på några timmar.


tisdag, maj 14, 2019

Äppelträd och omtanke





* * *
De här bilderna på våra äppelträd är från tidigare år.
Just nu står de i knopp i trädgården och jag hoppas på
mycket frukt. För några år sedan kom ett slagregn precis
när äppelträden blommade och det året fick vi få äpplen.
I vanliga fall kan vi göra mos, baka pajer och riva till mellan-
mål med keso. På det som blir kvar gör vi råsaft och fryser
 in. Då räcker det till Siris frukostglas fram till jul, ungefär.

Häromkvällen såg jag ett tv-program där de pratade
om vikten att gallra frukt och att beskära träden för att hjälpa dem.
Sedan dess har jag sneglat på våra två fina träd och
 tänkt att ja, de skulle verkligen behöva lite kärlek och omtanke.

Det är så häftigt att vi kan ha växtlighet i trädgården
som under många månader ligger gömda under miljarder
snöflingor. Och utan att vi gör något så grönskar det och
kommer frukt och bär, nästan utan att vi gör något.

Därför tänker jag att vi borde bli bättre på att ge
tillbaka. Att pyssla om, beskära och gallra. Men om man inte
orkar, eller om det känns för svårt så är det tur att det
finns företag som gör det hela dagarna.

Förutom trädvård finns det som tur är företag som har
kunskap om naturvård, skogsvård, bioenergi och
skogsvärdering. Men för mig tänker jag att det här med
trädbeskärning verkligen är något jag borde ta itu med.


måndag, maj 13, 2019

En slags veckolista


Dålig nacke = lunchyoga.


* * *
Jag tänkte sammanfatta de senaste dagarna och veckan
som ligger framför oss i en slags veckolista. Häng med!


Veckans mående
Den här tiden på året tycker jag alltid att det är fullt upp.
Extragrejer med Siris skola, matlådor som ska planeras
och packas med. Helgtider att passa och så vidare. Mina
konstant spända axlar gör att jag sover dåligt också. Annars
bra, ser fram emot att åka till Stockholm på onsdag.


Veckans läskigaste
Att prata om mig själv och min hälsoresa
för en studiecirkel tidigare i dag.

Veckans godaste måltid
Tycker vi äter gott varje dag. Men majspastan
med lufttorkad skinka, kräm på soltorkade tomater
och annat gott förra helgen var magisk. Särskilt
efter långpasset på 33 kilometer.

Veckans jobb
Efter närmare tre veckor som ansvarig utgivare
är jag tillbaka i normalläge nu. Men alla korta arbetsveckor
gör att jag måste lite slå knut på mig för att hinna allt. Skriver
om hur hundarna räddade en person ur missbruk och
självmordstankar och så har jag formulerat en text där
modiga personer berättar om hur det är att vara med om
en av de värsta sakerna som kan hända i livet. Ska jag
sammanfatta jobbet med ett ord blir det: Meningsfullt. 

Men lite körigt just nu.


Veckans klädesplagg
Kläderna går tråkigt nog mest på rutin. Men jag är nykär
i mina kompressionstights, för känslan de ger när jag springer
och så gillar jag färgkombon när jag hänger upp min packning.


Veckans bästa
Den här fina kommentaren från en person jag intervjuat.

Veckans boost
Att summera ihop en del av sitt liv och prata
om det inför intresserade personer.

Veckans mysigaste
Att följa mitt barn på kinesiologibehandling. Ett grått
hav utanför fönstret och regndroppar mot plåttak.

Harmoni.


måndag, maj 06, 2019

Trettiotre kilometer med kallrinnande näsa


* * *
Jag har gjort det förr. Ändå är varje gång ny.
Därmed var jag också nervös inför helgens
längsta långpass inför Stockholm maraton. 

När jag tränade för att springa i Palma gjorde jag varje lång-
pass i sol och värme. Det är fördelen med att springa ett maraton
om hösten. Sol var det visserligen i lördags, men ingen värme.

Snöflingorna blandade sig med solens strålar,
men ju längre jag sprang desto mer kändes
det som att springa mot ett oväder.

Istället för att springa en tremilsrunda valde jag att
springa en runda på drygt en mil tre varv. På så sätt kunde
jag fylla på vätska hemma efter varje varv. Lättare
mentalt blir det också, tycker jag.

Första två varven lyssnade jag på löparpoddar
och när orken började tryta för den sista dryga milen
slog jag igång min maratonspellista.

För första gången tränade jag på ett energiintag
av bara gels och sportdryck. I Palma kunde jag bara
äta mina barsbitar som planerat en stund, sedan tog
det stopp. Därför ville jag testa att ta kolhydrat-geler istället.
Hade lite ont i magen ett tag, men det släppte senare.

Det är nu mindre än en månad kvar tills jag har tänkt
ställa mig på startlinjen. Och jag känner mig inte
förberedd. Löpmässigt har jag gjort mina pass, men jag
har inga direkta (peppar, peppar) fysiska problem och
skavanker som jag haft mina två tidigare gånger.

Visst känns benen svullna såhär två dagar
efteråt, men annars mår jag helt okej.

Hade tänkt köpa nya skor, men nu känns det aningen
chansartat att göra det. Hade tänkt fixa nya sportlurar utan
sladd, men det har inte heller blivit. Tidigare har jag verkligen
nördat ner mig i vilka kläder jag vill springa i. Nu har jag knappt
tänkt på det. Kanske blir det kompressionstightsen från mara ett,
eller shortsen från mara två med ett nytt linne? Men jag vet inte.

Är vädret som nu blir det snarare vintertights och lager på lager.

Nya strumpor behöver jag, men helst vill
jag ha mina gamla som det tyvärr gått hål i.

Ja, där är jag. Och jag vet inte riktigt på vad denna
nonchalans beror på. Lutar jag mig på erfarenhet, eller vad?
Jag vet inte. Men det är dags att börja planera på allvar.

Vad ska jag äta kvällen innan? Vad vill jag att min familj har med
i ryggsäcken när de möter mig efteråt? Vad ska jag lyssna på?

Och den stora frågan. Kommer jag att kunna springa fyra mil,
två kilometer och hundranittiofem meter? Det är ingen självklarhet.

Men det var lördag i början av maj och jag kunde springa
i tre timmar och tjugo minuter. Jag kunde springa trettiotre
kilometer. Det är en bra start, i alla fall.