Trettiotre kilometer med kallrinnande näsa

* * *

Jag har gjort det förr. Ändå är varje gång ny.
Därmed var jag också nervös inför helgens
längsta långpass inför Stockholm maraton. 

När jag tränade för att springa i Palma gjorde jag varje lång-
pass i sol och värme. Det är fördelen med att springa ett maraton
om hösten. Sol var det visserligen i lördags, men ingen värme.

Snöflingorna blandade sig med solens strålar,
men ju längre jag sprang desto mer kändes
det som att springa mot ett oväder.

Istället för att springa en tremilsrunda valde jag att
springa en runda på drygt en mil tre varv. På så sätt kunde
jag fylla på vätska hemma efter varje varv. Lättare
mentalt blir det också, tycker jag.

Första två varven lyssnade jag på löparpoddar
och när orken började tryta för den sista dryga milen
slog jag igång min maratonspellista.

För första gången tränade jag på ett energiintag
av bara gels och sportdryck. I Palma kunde jag bara
äta mina barsbitar som planerat en stund, sedan tog
det stopp. Därför ville jag testa att ta kolhydrat-geler istället.
Hade lite ont i magen ett tag, men det släppte senare.

Det är nu mindre än en månad kvar tills jag har tänkt
ställa mig på startlinjen. Och jag känner mig inte
förberedd. Löpmässigt har jag gjort mina pass, men jag
har inga direkta (peppar, peppar) fysiska problem och
skavanker som jag haft mina två tidigare gånger.

Visst känns benen svullna såhär två dagar
efteråt, men annars mår jag helt okej.

Hade tänkt köpa nya skor, men nu känns det aningen
chansartat att göra det. Hade tänkt fixa nya sportlurar utan
sladd, men det har inte heller blivit. Tidigare har jag verkligen
nördat ner mig i vilka kläder jag vill springa i. Nu har jag knappt
tänkt på det. Kanske blir det kompressionstightsen från mara ett,
eller shortsen från mara två med ett nytt linne? Men jag vet inte.

Är vädret som nu blir det snarare vintertights och lager på lager.

Nya strumpor behöver jag, men helst vill
jag ha mina gamla som det tyvärr gått hål i.

Ja, där är jag. Och jag vet inte riktigt på vad denna
nonchalans beror på. Lutar jag mig på erfarenhet, eller vad?
Jag vet inte. Men det är dags att börja planera på allvar.

Vad ska jag äta kvällen innan? Vad vill jag att min familj har med
i ryggsäcken när de möter mig efteråt? Vad ska jag lyssna på?

Och den stora frågan. Kommer jag att kunna springa fyra mil,
två kilometer och hundranittiofem meter? Det är ingen självklarhet.

Men det var lördag i början av maj och jag kunde springa
i tre timmar och tjugo minuter. Jag kunde springa trettiotre
kilometer. Det är en bra start, i alla fall.