{ nästan } ett kvartal in

* * *

Ligger och tittar i taket och tänker att det snart gått
ett kvartal av vårt nya år. När jag skrev min lista för
2019 trodde jag att det skulle vara bättre nu.

Min starkaste vilja när det gäller mig själv var att ta tag i ryggen,
grotta ner mig en sväng till, för att förstå. För att bli bättre.

Det har jag gjort. Men det är inte bättre. Snarare tvärt om, faktiskt. 

Skillnaden mellan tidigare år och 2019 är att jag förstår att under-
funktionen i sköldkörteln (plus en whiplash) ställer till det i ryggen.

Jag varit på tre behandlingar där det mesta handlat om att
göra grundproblemet bättre. Än känner jag ingen skillnad
~ och det gör mig på riktigt nedslagen.

Min vanliga ryggbehandling, som jag gått på där emellan
för att hålla mig flytande, har inte heller hjälpt. När jag lägger
mig om kvällen känner jag mig orolig, för att inte veta hur
ryggen och nacken känns när jag vaknar. Om natten vaknar jag
av att det gör ont, att det inte går att hitta en skön ställning.

På morgonen känner jag hur det drar i nacken, eller
stramar över bröstryggen. Inte ens under mina springpass
får jag vara fri, istället smärtar axeln hela tiden. Andningen
påverkas också och det blir tuffare att springa.

När jag cyklar till jobbet gör det ont att lägga vikt på
vänsterarmen. Att svänga eller cykla i ett gupp gör ont hela
vägen upp i axel, som säkert är inflammerad.

Dessutom får jag ett sms från Apoteket. Mitt
grishormon är svårt att få tag på. Därför kommer det
att ta längre tid och bli några hundralappar dyrare.

Och när det blir så här för mig, i mig, hänger annat med.
Jag tycker att min hud är torr och dammig, att rynkorna blir fler.
Jag ser smutsiga fönster och intorkat hundslem på väggarna.

Det blir liksom svårt, det där med att se vardagens skönhet.