Alternativa behandlingar och varför jag sällan pratar om dem

* * *

Jag fortsätter att utforska mina kroppsliga problem.

Det jobbigaste är att ge det tid och att det kostar mycket pengar.

Förra veckan var jag på en behandling jag sett fram emot.
Hoppet har jag svårt med, samtidigt som jag vill ge det en
chans. Försöker förhålla mig neutral. Har trott och blivit besviken
så många gånger att jag inte vill öppna för den möjligheten.

Det är rätt svårt att skriva om alternativa behandlingar.

Jag pratar sällan om det heller. Ännu mindre i dag. En gång
gjorde jag nämligen just det, berättade om en upplevelse när
jag trodde jag var trygg. Inte så att andra måste tro på det jag
gör, eller hålla med mig. Det jag förväntade mig var respekt
~ och förståelse för mitt val. När jag inte fick det gjorde det ont.

Efter det blev jag tystare, verbalt.

Därför skriver jag inte heller vad jag var med om förra veckan.
Men det jag kände golvade mig, gick som en stötvåg av smärta
genom kroppen och formades till tårar i ögonen. Det kändes som
gammal sorg och gamla problem som luckrades upp och lättade.

Kanske hände något som de närmaste veckorna tar mig vidare.

Hur som helst.

Det är något jag inte skulle vilja vara utan.