* * *
Ett av det bästa med bokklubb är att jag utmanar mitt läsande. Att jag tar del av ord jag annars inte skulle ha valt. Att det vidgar mina cirklar.
Förra veckan träffades vi i första bokklubben för att prata om den här boken: "Flickorna" av debuterande Emma Cline.
På baksidan står inget om att den är baserad på historien om sekten kring Charles Manson. Det är först på insidan av pärmen det nämns.
Det är smakfullt att boken får tala för sig själv.
"Baserad på en sann historia" är annars ett bra säljargument och återfinns nu och då på filmaffischer och bokomslag. Ett problem är att baserad-på-en-sann-historia ofta innebär en stämpel. Författaren eller filmskaparen blir för bunden till "facit" och den konstnärliga friheten får stryka på foten.
Läsningen av "Flickorna" bjuder på bildrikt språk och skickliga observationer. Jag tilltalas av att fokus ligger på flickorna runt Manson och deras inbördes relationer, att sektledaren själv blir förpassad till skuggan.
Boken ringar in varför människor försätter sig i destruktiva livssituationer. Det handlar sällan om en dragning till situationen, utan snarare om att fly från något annat.
Det handlar inte om vad man söker, utan vad man vill komma ifrån.
När jag googlar runt på bilder av Charles Manson och sektmedlemmarna efter att jag läst ut boken trillar jag över ett påstående om att "Flickorna" ska bli film.
Det ser jag fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar