{ om brytpunkt & barnlängtan }

* * *

Det var i januari 2011 jag gick halvt vilse i Järna. Det var i januari 2011 jag hittade till mottagningen med mässingskylten, fick hjälp med licensansökan för att äta en annan medicin än den jag blev sjuk av.

Då hade jag varit sjuk av biverkningar i ett år. Jag hade fått kortisonsprutor i mina knän. Jag hade ont i alla leder. Jag tappade hår och blödde i tandköttet. Jag hade ingen mens, men gott om hjärtklappning.

Sedan dess har jag lärt mig oändligt om min funktionsnedsättning av sköldkörteln och jag mår mycket bättre, även om jag nu har nästan ytterligare ett år bakom mig, där jag mått dåligt i min sjukdom.

Jag blir ledsen när jag tänker på det ibland ~ tiden. Hur allt dras ut och fördröjs. Hur kampen blir så långsam att den nästan blir genomskinlig.

Nu har jag fått byta läkare. Det kostar visserligen ännu mer, men jag är tacksam för möjligheten.

En eftermiddag ringer sköterskan på läkarkliniken och vi pratas vid om mina värden. Tydligen är jag undermedicinerad.

Med posten får jag upptrappningsschema, med bifogat journummer. Om jag får vissa symptom ska jag ringa på en gång. När jag kommit upp i rätt dos ska jag äta den i fem veckor och ta nya prover. En pappersremiss ligger bifogad.

Ordning och reda, tänker jag. Tack och lov.

Läser varje ord som följer med, flera gånger om. Inser att jag under sex år har ätit medicinen felaktigt. Istället för dygnsdos skall man ta halvdygnsdos. Alltså hälften av medicinen om morgonen och hälften om kvällen.

Tänk, inte ens en sådan basal sak har jag snappat upp genom alla forum, alla läkarbesök, endokrinologkontakten i Sunderbyn.

Och upp- och nertrappning. Heller aldrig hört talas om.

Jag stannar upp och försöker sammanfatta min resa. Hur jag mår och vart jag står.

Känner mig tacksam för all hjälp jag fått på vägen, för allt jag har gjort för mig själv.

Min underfunktion av sköldkörteln är på riktigt, den kommer inte att försvinna. Jag kan inte rycka på axlarna och halvt låtas att den inte finns.

I höstas, när jag inte åt medicinen på ett tag, blev jag påmind. När hjärnan faktiskt inte riktigt fungerar. Så obehagligt det är.

Jag tror helt igenom, att om jag fått den hjälpen jag får nu tidigare, så hade jag haft en helt annan möjlighet. Kanske hade jag varit tvåbarnsmor nu.

Gör det ont att tänka så? Nej inte direkt. Kanske lite bitterljuvt sorgset, men jag blir inte upprörd och ledsen längre. Det här är min resa och jag får acceptera och lära eftersom.

Dagen när jag känner att jag är läkt, att min önskan efter att få vara gravid och hålla en mjukhudad bebis nära igen inte finns, den kanske aldrig någonsin kommer. Inte som jag trodde tidigare, att det skulle vara en tydlig vattendelare. En dag att markera i kalendern. Nu är jag klar med detta. Så är det kanske med sorg. Det blir en följeslagare, något som mattas i färgen med tiden. Färdig, blir man kanske aldrig.

 Samtidigt har mina dagar aldrig varit fyllda av saknad och smärta. De har varit fyllda av min solfräkniga vackersjälade dotter och av andra jag älskar. Bebistiden ligger som en solblekt, varm filt av känslor bakom mig, inte som en längtan i framtiden.

Så ser mitt liv ut.

Så ser en del av min resa ut.

Och jag gör så gott jag kan.

I varje ögonblick jag kan.