* * *
För några veckor sedan kom smällen.
Jag tänker nog på det som en smäll. Eller som en krasch.
Magen som kaosade ihop samtidigt som jag
mådde så dåligt i min medicinering.
Det var riktigt tufft och när jag tänker på den koncentrerade
tiden blir det obehaligt och liksom tomt i mig.
- - - -
I mitt vardagsliv vill jag i stort sett alltid träna. Det är en vana,
som jag utför med glädje. Jag kanske inte alltid är sugen på
att träna hårt, men suget efter att röra på mig finns med mig.
Kanske mest för att jag vet att jag alltid känner
mig mjukare, varmare och gladare efteråt.
Men när kraschen var här, då fanns för första gången på
riktigt länge inte ens en tanke på att träna. Det enda jag gjorde
var att cykla till och från jobbet och att promenera om helgerna.
Mer energi än så fanns inte.
Jag orkade ärligt inte ens tänka på träning.
Sedan började må bättre och vi åkte till Stockholm.
Efter det har träningssuget kommit tillbaka.
Jag har börjat försiktigt, korta pass med
kroppsvikt. Hopprepp. Långsam jogg.
Tror jag rört mig så i två veckor nu.
Nu börjar jag känna mig som vanligt igen och funderar
på att plocka upp mitt tioveckorsprogram som jag avbröt mitt i.
Kanske backar jag och gör om en vecka.
För det går inte att komma ifrån, jag tycker mest om att träna
efter ett program. Så att jag vet på förhand vad jag ska göra,
vilket syftet med passet är.
Så jag är tillbaka här, i gymmet med yogamattor
och kettlebells och löpband.
Att jag orkar och vill, för mig är det ett kvitto
på att jag mår bättre igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar