Morgonsak

* * *

Jag hasar uppför trappen i mina älskade tofflor.
Klockan är strax innan sju om morgonen. Gläntar på dörren
till Siris rum, ett tunt rep med hjärtan klirrar när
jag tar i dörrhandtaget.

Smyger in och drar upp rullgardinerna. Tänder en fönsterlampa
med mjukt sken och säger 'Välkommen till den här torsdagen'.

Medan hon sträcker på sig och vaknar till går jag och borstar
tänderna. Väcker datorn till liv. Så tar jag morgonrocken från
en krok bakom hennes dörr och håller upp. Hon trär in sina armar
och jag omfamnar henne och knyter skärpet.

Så lägger hon sin varma flickhand i min och vi går nedför trappen
tillsammans. Hon ett steg framför, jag ett bakom. Den sista delen
av vår rutin härstammar från när hon var mindre. Sömnvingligt barn
nedför brant, svängd trappa och det kändes tryggt att hålla hand.

Det behövs inte längre. Men det är mjukt och mysigt.

Direktkoppling.

Kommunikation utan ord.

Hennes barnhand som blir större och större. Den är varm
och nyvaken och vår ritual värmer ända in i hjärtat.