Jag säger: Leslie! Titta i kameran.

* * *

Här skådar ni ett problematiskt öga.

Ja, inte på mig utan på den pälsklädda av oss två.

Leslie har sedan länge ett vänsteröga som producerar för lite
tårvätska. Jag har nog skrivit om det ett gäng gånger. Vi har testat
krämer och tabletter åt höger och vänster för att få ordning på
tårproduktionen. Det enda som händer efter prick trettio sekunder
är att hon börjar dregla. Och när jag skriver dregla menar jag
i mängd av pölar. Så att hon hostar och harklar och sväljer och
låter som om hon ska drunkna av sin egen saliv. 

Men ögat, det är fortsatt torrt.

För ett tag sedan fick hon en ögoninflammation i skräpögat.
Förmodligen för att bakterier och annat lättare får fäste där.
Nåja, det redde ut sig med veterinärbesök och medicin.

Men nu var det dags igen. Vi gick och la oss om kvällen.
Ingenting. Vi klev upp om morgonen. Allting.

Det gick inte ens att se själva ögat, allt var liksom bara en illröd
massa av hinnor. Och mitt hjärta gick lite sönder i bröstkorgen.

Det gör så fruktansvärt ont när de man älskar är sjuka.
Hund eller människa spelar ingen roll. Det är som om alla
skydd bara försvinner, smärtan går rakt in.

Efter ett gäng telefonsamtal fick vi akuttid hos ny veterinär.

Sår på hornhinnan, oklart hur djupt och ny medicin.
Återbesök i morgon.

Fröken Leslie ser betydligt bättre ut i sitt vänsteröga,
men mitt hjärta gör fortfarande ont.

Och lite håller jag andan,
när jag hälsar henne godmorgon.

Älskade, älskade hundskrälle.