Så tänker jag

* * *

Det är ändå häftigt, vad en bild och några ord på sociala medier kan ge. Jag kände mig glad över att lägga ut en bild och berätta att jag sprungit rekordlångt. Stolt över mig själv.

Det är en rätt skön känsla.

Jag är stolt, jag är ute på äventyr. Det är ord som jag velat införliva än mer i mitt liv.

Och jag fick så fint gensvar utifrån min bild och mina ord. Glada tillrop, leende ansikten, uppmuntran.

Det gjorde det hela ännu roligare. Speciellt som löpningen för mig nästan uteslutande är ensamidrott. Att på något sätt ändå tillhöra. Få heja, om än i efterhand.

Att springa tre mil på raken är inte något jag tänker göra så många gånger i livet. Jag ser det som ett steg på vägen mot att klara av ett maraton. Det är klart kroppen känns lite sliten, men förvånansvärt lite ändå. Jag cyklade en sväng med Siri i den fina vårkvällen och det var skönt att långsamt låta benen jobba lite.

För mig är det positivt att träna mot ett mål. Tidigare har jag tränat för att bli starkare i ryggen, och därmed få mindre ont. Det fungerade dåligt. Och det blir som ett slags misslyckande, även om jag i dag förstår att jag har igen hållfastheten i kroppen från styrketräningen när jag springer.

Sedan är det en fantastisk känsla att jag kan omvandla allt som varit motgångar. Alla inflammationer från medicinen jag tidigare åt, whiplashskadan och ryggproblemen, min oförmåga att bli gravid igen. Att kunna lägga allt det - i alla fall delvis - bakom mig och istället känna att min kropp bär mig.

Den bär mig utöver det vanliga.

Mitt mål att springa en maraton handlar om så oändligt mycket mer än att avverka de där 4,2 milen.

På ett sätt handlar det också om att våga ta plats. Att min familj följer med för min skull. Att våra kompisar kommer och kollar för min skull. Att de ägnar sin lördag för att följa mig.

Framför allt ger min maratonsatsning mig en känsla av att gå vidare. Att faktiskt bocka av en livsdröm och att se på min kropp med mycket snällare ögon.

Det är ganska fint. Och häftigt. För mig.