* * *
Varje söndag under min maratonsatsning har jag haft som målsättning att på något vis reflektera kring löpningen och det som hör till.
Så även denna sista söndag.
Och det är nu man önskar skriva att man känner sig laddad. Att formen känns bra.
Och så är det precis tvärt om.
Jag har varit och behandlat ryggen två gånger inom loppet av en vecka, eftersom jag har stora smärtor i ländryggen. För mig är det en smärta som är svår att hantera, den värker hela tiden och jag får lätt ångest och vill gråta och tycker inte om mig själv och har svårt att hantera annat när smärtan äter upp mig.
Det gör ont att skriva. Men så är det.
Jag har ätit starka värktabletter några dagar regelbundet. Det är något jag i stort aldrig gör, men nu vill jag inte behandla mer. Kroppen behöver vila från yttre kurer. Så jag försöker läka mig smärtfri med värktabletter för muskelvila. Och yoga.
I fredags sprang jag ett intervallpass som bestod av en lång intervall. Träningen är nästan det enda tillfälle då jag inte har ont. Men det var ett tufft och jobbigt pass. Känner mig tung i benen och slemmig i andningen.
Ibland när man krigat sig igenom ett sådant pass brukar det vända. Men i dag sprang jag mitt sista träningspass innan Stockholm och det var precis lika tungt.
Sprang långsamt. I skogen och efter vattnet och i värmen och någonstans fanns en njutning i det.
Mentalt känner jag mig pirrig, peppad och förberedd. Men fysiskt känns det sämre.
Nåja.
I dag satt jag och min man och tittade på bansträckningen och spånade kring vart de ska stå och heja.
Och plötsligt, blev allt lite mer verkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar