Jag, då?

* * *

Ärligt talat, den har dagen har varit en riktig skitdag. Det är sällan jag tänker så, men den här torsdagen nådde faktiskt upp i den klassen.

Jag brukar inte tänka på min hypotyreos som en sjukdom. Men de sista åtta månaderna har det blivit tydligt, att det är en sjukdom jag har. Min ämnesomsättning är alldeles för låg av sig själv, men med hjälp av grishormon kan jag hålla den på en okej nivå, och själv må bra.

Sedan jag senast ändrade min dosering, efter att först ha omätbart höga och sedan omätbart låga värden, så har jag försökt få ta ett enkelt blodprov. Sedan i januari. Det är alltså möjligt att jag fortfarande äter fel dos, och att jag inte ens kan få reda på det.

Trots att jag själv numera betalar för blodprovet, så får jag inte ens komma och ta det.

Förra veckan var jag på sjukhuset för ett annat problem som också har med min sjukdom och medicinering att göra. Jag fick äntligen ta blodprovet.

I dag ringde jag för att få svaren. Det är något jag både längtat efter och gruvat för, vetskapen om att jag återigen måste utvärdera och kanske ompröva.

Så visar det sig att de inte ens tagit det rätta provet. Trots att jag specifikt frågade om det, då hela besöket handlade om det. Trots att jag dubbelkollade med provtagningssköterskan.

Jag är inte heller välkommen tillbaka för att göra om provet.

Så nu sitter jag här, med ett stort gulnande blåmärke i armvecket. Men utan svar.

Jag är utan svar och veckorna och månaderna går och när jag tänker på det så blir jag så oändligt sorgsen. Jag vill må bra, jag har kämpat så hårt och ändå är det så svårt.

Det är därför jag klassar den här dagen som en skitdag.

Men jag har fått tulpaner och god soppa och i morgon.

I morgon är en ny dag.