Innanför glasrutan

* * *

Har stilla kväll i mitt hus.

Min livskamrat är på resande fot och jag har egentligen haft ledigdag, men har ändå jobbat några timmar mitt i dagen. Hämtade min flicka när hon slutade skolan vid tre och så åkte vi hem till påskpysslet.

Ägnade en solstänkt stund till att klippa och limma och småprata. Sedan åt vi rester, gick en promenad med hunden och bar in ved. Huset kändes lite rått i minusgraderna, men nu har vi värmen åter.

Huset på bilden är vårt, men riktigt så ser det inte ut nu. Varken själva huskroppen eller omgivningen. Men rart är det, som en liten sockerbit ute på landet.

Där, innanför fönstret på övervåningen, ligger mina tjejer och sover nu. Barn och hund, tillsammans i dubbelsängen. Jag ska alldeles strax göra dem sällskap.

När kvällen blev min har jag yogat, kände att jag behövde en stund för att landa. Jag har tänkt mycket på min sjukdom hypotyreos på sistone och jag har fattat nya beslut som jag hoppas ska ge mig stöd, kunskap och bättre vård i längden.

Det är jobbigt att tänka på, men att stoppa huvudet i sanden ger inte särskilt bra effekt. Det måste jag erkänna. Samtidigt som jag blir så trött på att kämpa.

När jag och min Siri pratade om dagen innan sovdags tyckte vi båda att vi haft en så fin eftermiddag tillsammans. Å, mamma. Jag önskar vi kunde pyssla så varje torsdag. Sa min älskade på tio.

Det väckte en tanke i mig. Kan jag möblera om mina dagar, så att torsdag efter tre blir ledig för sax och fjädrar och lim och småprat? Jag tror det, i alla fall då och då.

Och jag vet, att det skulle vara värdefullt.