* * *
Det blev ett gäng dagar med väldigt lite träning och ingen löpning alls. Först var det en kvällsvecka på jobbet och sedan febern och förkylningen som satte stopp.
Från helgen och framåt har jag yogat lite ~ förutom att gå promenader ~ för att få lite blodgenomströmning. Axlarna och nacken krampar ihop i brist på rörelse.
Men i går fick jag feeling och sprang det första löppasset. Valde löpband framför slaskiga och halkiga gator och betade av runt nio kilometer på en timme. Det var inte a walk in the park, men inte heller jättejobbigt.
Det var ett stabilt komma-tillbaka-pass helt enkelt och efteråt har allt känts bra. Som att maskineriet rullar igång igen.
Jag har nu hakat på tre utmaningar.
Först ut är Räddningsloppet i Piteå på vårkanten. Det läskiga är alla hinder man ska passera, men jag tänker att jag ska göra upp med min uppfattning av att vara klumpig. En irrationell känsla som hänger kvar från redskapsgymnastiken i skolan. Det känns kul att göra det hela som ett team, då blir det lättare att känna glädjen och peppa varandra.
Sedan kommer Artic circle race: Run through the wild i augusti. Som deltagare blir man utflugen med helikopter och ska sedan springa 1,5 mil tillbaka till civilisationen. Berggrund, myrmark och björkskog längs polcirkeln.
Till sist tänkte vi ta revansch på Myrsyran, terrängloppet i Kirunas myrmarker med naturliga hinder. En bruten tå på min co-runner satte stopp i fjol, men nu hoppas vi på bättre tur.
Och plötsligt känns det ännu roligare att springa. För alla upplevelser blir ju så mycket mer "njutbara" om man är väl förberedd. Känns spännande och utvecklande att byta maratonasfalt mot myrar och fjäll. Och ensamlöpning mot gemenskap.
Hej löpning.
Jag är lite nykär i dag.
Nu springer vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar