Vardagsminus

Det här är vardagsplus: Att komma hem, lägga sig ner på köksgolvet 
och ta emot den stora välkomstkommittén.


* * *

Alltså. Ni vet, när allt är bra på det stora hela men när man ändå känner att det är mest vardagsminus för tillfället. 4,5 dygn med typ 40 i feber och nersvettade sängkläder varje natt. Ont i lungorna, förkylning de lux.

Ett barn som också åker dit, och maken som kommer hem från arbetet och också jobbar på kring 39 på febertermometern.

Det är klart att elcykeln går sönder i samma sväng. Och när jag ska pallra mig iväg till jobbet för att hinna ikapp så har jag inga dubbdäck på den vanliga cykeln. Både bromsarna och växlarna har frusit, visar det sig när jag trampat iväg. Då har också en säkring i garaget gått, efter ett försök att pumpa ett halvtomt däck.

Jag lägger till att det var minus tjugo när jag klev upp.

Lite så jobbar vi nu. Halvtärt och förkylt. Men det går åt rätt håll. Förkylningsstatus just nu är mest trötthet och en konstant känsla av att vara yr.

Men annars? Huvudet upp och fötterna i fårskinnstofflorna.

Och så stora kärlekshälsningen från hunden.
Det är vardagsplus.