{ just nu }

* * *

Jag känner mig fast i mig själv, och tro mig, 

jag är gruvligt less på det.

Vet redan innan, men får svart på vitt när min läkare ringer om fredagskvällen. 

Mina värden är dåliga, vilket betyder att jag äter för lite medicin. 

Men vi vet både jag och hon, att jag inte kan höja doseringen. 

Då blir jag istället sjuk av biverkningar.

På sistone har jag känt av ursprungsproblemen med min hypotyreos. 

Tröttheten, den som går in i märgen, och hjärndimman. Örontjutet. 

Jag ser det på huden i ansiktet, hur den blir liksom trött och plufsig.

Hon föreslår att jag ska komplettera med ytterligare en medicin. 

Från och med nästa vecka, två olika tabletter, utspridda på 

fyra doseringar om dagen. Förhoppningen är att slippa

övermedicineringssymtom. Och att må bättre, såklart.

Det är märkligt hur livet är. Jag kanske har hittat en läkare som 

faktiskt är kunnig. Som kan avläsa provsvaren och göra en 

handlingsplan. Jag borde känna hopp och lättnad. Men jag har 

så svårt med tilliten. Jag har så svårt att våga lita på hennes ord, 

på att tro att jag ska få må bättre. Istället överrumplas jag av 

ledsenhet och sorgsna känslor.

Det förvånar mig. Jag orkar inte ens analysera det.

Det får bara vara så just nu.

{ lite trött och ledsen och sorgset mitt i allt }