{ me, myself, dog }

* * *

Hej vänner. Vet ni? I dag känns det lite bättre.
Så där försiktigt bättre, även om jag knappt vågar tro det.

Redan i går kväll kom känslan till mig. Magen är visserligen lika svullen
men jag är lite mer hungrig och har inte lika ont. Det gör mig glad.

Som att ~ känslan inomi ~ är en annan och jag kände mig
så glad när jag gick och la mig i går.

Tycker det syns i min blick också. 

{ mindre dimma, mer glitter }

Hur jag mår kanske tar väl mycket fokus här, bland
ord och bilder. Men samtidigt. När kroppen golvar en finns det
inte ork för något annat. Därför stannar jag där, just nu,
när det behövs. 

I mig. I Mari.

Bara ärligt och rakt av, utan att vara redigerat i efterhand.

En sak har jag upptäckt genom åren, att det mesta hänger ihop
och att det räcker sällan att justera en del för att må bättre.

En av mina delar är såklart sjukdomen, medicineringen och
vitaminer / mineraler som hör till den. Är på dag sex med nya
kompletterande medicinen och har börjat äta ett stort gäng
vitaminer och mineraler som jag behöver.

Järn, d-vitamin, jod, kalcium, zink, endosupreme, cortrex ...
ja det är en liten hög flera gånger om dagen.

Och så magen. Den här gången beror den inte på min sjukdom utan
den har råkat ut för det otrevliga som stavas p-a-r-a-s-i-t-e-r. En svit från
en öppen klaff mellan tunntarm och tjocktarm. Inte konstigt att jag kände
mig snudd på förgiftad. Nåja, parasitinfektion har jag haft påhälsning
av förut, men med rätt behandling brukar det bli bättre rätt fort.

Jag känner hopp

~ och solen färger alla väggar i huset till rosé.

Precis när jag är på väg till jobbet efter lunch (fortfarande linskakor
och proteinglass) kommer den här pälsälsklingen hem.

Kolla tassen på bilden till vänster. Äganderätten. Min mamma.

Och så tungan. En sista kyssattack medan jag försöker rädda
lite av sminket. Hon har inte den bästa av andedräkter.
Men hon är så himla fin, den här flickan.

- - - - -

Jag och Siri var på en föreläsning om hundar förra veckan.
En tjej som jobbar med att rädda problemhundar hade med
sig några adoptivklara som minglade medan hon pratade. 

En av dem valde såklart att sitta bredvid Siri för att få klappar.

När vi skulle åka hem tittade min flicka på
mig med sina stora själavackra ögon.

"Mamma, vi kan inte åka hem utan den
här hunden. Vi måste rädda den."

I bilen hem pratade vi om att vi i alla fall har
räddat en fyrbenting. Vår adoptivtjej. Vårt hjärta.

Lilla, stora L med jättetassar, hängöron,
melankoliska ögon och det största av hjärtan.

Det tänker jag på den här tisdagen. Hur mitt hjärta slår för
våra fantastiska tjejer, och för att allt känns lite bättre igen.