torsdag, oktober 19, 2017

#metoo


* * *
För ett tag sedan fick jag en enkät från SCB. Den utgick från alla
människors rätt till sexualitet och innehöll många bra frågor. Jag satt kvar
vid köksbordet en stund efter jag kryssat och ringat i alla svar och
funderade. Kände mig lyckligt lottad, över hur hel jag känner mig.
Hur bra jag haft det genom min uppväxt och mitt unga vuxna liv.

Jag skulle också kunna välja andra ord. Jag skulle kunna skriva:
"Hur bra jag klarat mig genom min uppväxt och mitt unga vuxna liv".
För det är "klara sig" det handlar om i dag.

Det är ungefär hur sorgligt som helst.

Sedan är det tyvärr klart att jag också är #metoo, som ungefär alla
kvinnor jag känner. Kampanjen och reaktioner på den översköljer
alla som vistas på sociala medier just nu.

Viktigt, bra, sorgligt.

Det finns många som skrivit bra, speciellt om problemet med att
fokusera på kvinnorna istället för på förövarna. Männen. Jag fastnar
också vid att olika personer nu namnges på nätet, som om tidigare
kutym att inte namnge en misstänkt brottsling förrän den personen
är dömd inte längre gäller.

Ibland gör debattklimatet ont, för mig.

Jag blev #metoo när jag var ung.
Kanske ett år äldre än min egen flicka nu?

Det var på tiden jag tävlingscyklade, och jag var ute på en egen
runda. Noterade en bil parkerad på ett märkligt ställe. Den körde
senare om mig och lite längre fram kom en man gående över
vägen. Bilen nära.

Där blev jag fångad och uppdragen efter en smal väg.
Fasthållen. Han tog på mig, försökte slita mig av cykeln.
Få med mig in i skogen bakom.

Jag kom lös och cyklade det-fortaste-jag-kunde därifrån. Han
förföljde mig med sin bil en sträcka, men försvann sedan.

Vi polisanmälde. Jag var på filmat förhör, det spelades
senare upp i rätten. Jag behövde inte vara där. Personen
dömdes, jag var inte ensam utsatt.

De första gångerna jag såg honom efter den händelsen
frös jag till is. Minns exakta detaljer. Senare blev han pappa
till ett barn på samma skola som mitt.

Det kändes inte särskilt bra. Inte bra alls. Alla frågor jag
brottades med. Om mitt barns säkerhet, andra barns säkerhet.
Och han? Jag vet inte ens om han kände igen mig.

Men när det gäller #metoo finns det ett strukturellt problem
som jag tycker är mer allvarligt i längden. Det jag var med
om på min cykeltur var en enskild händelse av en sjuk person.
Det andra, hur man alltid blir nypt, smekt, klappad, kommenterad
när man går ut på krogen. Att ens manliga jobbarkompisar
alltid måste bilda en slags mur kring en för att man överhuvudtaget
ska kunna dansa på dansgolvet. Att en man som skickat snuskiga
och totalt opassande inviter går ut och skriver fördömande kring
mäns beteende. Allt det känns på ett sätt så mycket värre.
Så mycket falskare. Så mycket farligare för vårt samhälle i längden.

Debatten #metoo tar olika uttryck,
ger oförutsägbara svallvågor.

Men det viktigaste händer hela tiden nu.

Vi pratar om det.


3 kommentarer:

Anonym sa...

"Jag brukar inte delta i såna här massdelningsgrejor, men undantag förekommer och det här är ett grymt viktigt sådant. Jag tänker angripa det från ett särskilt håll:

-Du morsa, farsa, brorsa, syrra, kusin, vän, kollega, granne, föreningskompis etc. som ser eller har fått berättat att sexuella trakasserier eller sexuellt våld förekommer i din närhet, men låter bli att agera för att du inte vill lägga dig i, inte vill förlora relationen med förövaren (vad det nu vore att förlora?) eller helt enkelt är för ryggradslös: Skaffa lite kurage och ta ställning mot det du vet är fel. Hon behöver dig mer än du behöver honom. Och som bonus så kommer du att tycka mycket bättre om dig själv efteråt".

Så skrev jag på min #metoo... det finns så många som vet, förnekar, slätar över. Det är skrämmande! Och att vara den utsatta, och veta att den som utsatt, tas i försvar... den krampaktiga känslan går inte att beskriva. När de man trodde var ens vänner väljer den som utsatte... när människor säger "det går nog bättre om han skaffar en annan kvinna"... Nä, det finns inte ord. Det finns inte.

Zun sa...

Jag får ont i magen av din berättelse. Måtte våra barn få växa upp i en annan kultur. Tack och kram��

Mari sa...

Anonym, jag har läst din kommentar flera gånger och kan bara hålla med. Bra aspekt på det hela. Tack för det!

Zun, tack för dina ord. Ja verkligen, önskar verkligen något annat för våra barn <3