* * *
Har gjort min tyngsta träningsvecka i maratonprogrammet.
Inför lördagens långa långpass på 32 kilometer kändes
benen slitna redan innan start. Bar med mig tre olika löppass
och ett styrkepass i kroppen från tidigare träning samma vecka.
Gissar att det är exakt vad som är meningen, att träna på att springa
med redan slitna ben för att efterlika maratondistans utan att göra
den på en och samma dag, eftersom återhämtningen blir för lång.
Lördag efter lunch drog jag på mig ett midjebälte med telefon
och bars och ett vätskebälte och sprang ut. Tänkte röra mig i en
cirkel på dryga milen, och ta den tre varv åt olika håll, för att enkelt
kunna fylla på med vätska hemma vid brevlådan där jag la ut flaskor.
De första två varven dominerades av träningspoddar i öronen och
blåst och regn på kroppen. Inför sista sträckan bytte jag faktiskt kläder
på överkroppen, för att slippa bli så kall, innan jag sprang ut igen.
Lederna kändes stela, höften ond och jag
hade inte det där lilla extra att ge.
Men de sista kilometrarna sprack himlen upp och jag fick
springa genom höstvackert landskap med pampiga bladverk
och solskuggor till musik. Sprang i mål, trött och nöjd.
Jag börjar göra upp en lista på vad jag behöver fixa innan
resan. Energibars, kolhydratgel, sportdryck, sportvaselin,
skavsårsplåster och munsönderfallande värktabletter.
Inte särskilt glamouröst, men rätt bra att ha.
Dagen efter känns kroppen okej. Höften gör lite ont, men är
bättre efter målinriktad stretch. Jag har promenerat både i går
och i dag och det funkar bra. Det som känns mest är att jag är
konstant hungrig och att jag känner mig tömd och trött mentalt.
Men mest av allt är jag tacksam.
För att jag kan genomföra det här äventyret.
För att det trots allt funkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar