Vänsterfoten

* * *

Det är nu, när maratonanmälan är gjord och beviset ligger
i min e-post som jag minns. Hur små saker liksom förstoras. Förra
gången jag skulle springa ett maraton var det ett blodigt skavsår på
stortån som jag var orolig för. I vanliga fall skulle jag bara gått i sandaler
en vecka, men några dagar inför mitt livs första maratonlopp oroade
det mig. Jag svängde in hos mamma på hälsocentralen och fick
tips och omplåstring. Och det gick ju bra. Tillslut.

Sedan är det förkylningskänningarna. Småkrämporna.

Tänk att ligga i magsjuka på dagen.

Och nu. Dags att presentera ett nytt problem: Foten.

Jag började känna av vänsterfotens ovansida sista veckan
på semestern. Dagliga långpromenader med hunden och löppassen
på det. Tänkte att foten var överbelastad och vilade lite mer. Gick
på behandling. Det var då det talades om förstadie till droppfot.

I går bestämde jag mig. För att inte blunda för problemet.
Jag har rätt ont, det ska jag erkänna. Och är lite svullen också.
Det är kanske en liten sak, men jag blir ledsen. Löpningen är vila från
mina smärtor och en känsla av tillit till kroppen. Och så ska jag ha
ont även där. Det känns orättvist, fast jag vet att livet inte är rättvist.

Ringde en sjukgymnast jag tycker om, fick svar direkt
och tidigt i morse mötte jag henne för undersökning.

Jag var nervös. Det ska jag villigt erkänna.

Hon säger samma sak. Att det är en sena på ovansidan foten
som är överbelastad / inflammerad. Eftersom den ligger så ytligt borde Voltaren
gel fungera bra. Och scanlab-behandling hos henne några gånger i veckan.

Annars träna på. Kanske byta ut något pass mot spinning.

Men det känns skönt. Att inte förtränga. Och att ha en handlingsplan.

Så ikväll möter jag upp en kompis, för att springa första
passet med Runacademy som nu startar i Piteå.

Jag är smått hoppfull. Och jag har en plan.