Fyra ögonblick från veckan

* * *

Lördag morgon, strax innan nio. Grannarna påbörjade arbetet 

med takbyte klockan kvart i sex, så sedan dess har jag halvslumrat. 

Förundrad över att man väljer att börja leva om i ett villaområde 

så tidigt en helgmorgon.

Sitter med öppet fönster. Sval luft, ljudet av 

en rondell och en lätt känning av nackspärr.

Huset känns annorlunda och lite tomt. Siri har sovit över 

hos en vän och jag pröver tanken: Så här kommer det att 

kännas när hon har flyttat hemifrån. Det känns märkligt.

Jag tänker tillbaka på vardagsveckan som 

varit och väljer ut fyra ögonblick:

1. Jag hamnar i ett sammanhang och får intresserade frågor om 

min maratonutmaning. Jag berättar och tycker att det är kul att de 

visar intresse. Ytterligare en person ansluter (manlig chef) och tar 

över samtalet. Berättar anekdot på anekdot om personer (män) 

som alla sprungit maraton utan att förbereda sig. De har antagit 

utmaningar, de har rökt cigaretter i pauser under loppet och 

de har klarat det hela på mer eller mindre spektakulära sätt.

Jag hinner inte reflektera över det då. Men sedan tänker jag 

att det är så typiskt. Att förminska det jag gör. Slitvargen 

som tar det seriöst. Som planerar, förbereder. 

Det finns alltid de som presterar spektakulärt, som 

har en bättre historia, som är jättesnabba runt banan.

Och kvar står jag. Halvt om halvt fråntagen min 

berättelse (av en man). Det är inte första gången.

2. Det har varit en stressig onsdag. Jag har kämpat med 

olika dilemman kring en text och skyndar till sjukgymnasten 

för behandling innan jag ska hem. Sjukgymnasten är 

försenad och jag står på tå för att hinna bli klar i tid. Trampar 

snabbt hem för att ge hunden mat och rasta henne, laga 

middag till mig och Siri, äta och skjutsa henne till bokcirkel 

en kort stund senare. Samt ta mig själv till föräldramöte.

Där kommer frågan om representant i skolrådet upp. Jag har 

suttit i fyran och femman. Kan någon annan ställa upp? Frågar 

läraren. Det blir tyst. Ingen kan tänka sig att ens ställa upp 

som ersättare. Jag bär med mig min dag, som jag kämpat för 

att få ihop. Hoppas att mötet är slut så jag kan hämta upp 

mitt barn från bokcirkeln när den är klar (Markus jobbar över 

hela veckan). Säger att det är inga problem, jag lägger 

gärna den tiden på min dotters skolgång, på alla 

hennes klasskompisars skolgång.

Inombords frustrerad över hur samhället kan vara. Alla 

med pressade tider, ingen som har tid att engagera sig. Jag 

är knappast bättre än någon annan. Men känslan hinner ikapp.

3. Siri har länge önskat en brevkompis. En riktig, där man 

skriver på papper och klistrar frimärke på kuvert. Nu har hon 

äntligen hittat en. Hennes glädje den kvällen vi pratade om det. Den 

äkta lyckan, pirret i magen. Älskar hennes uppriktiga förväntan.

4. Att äta lunch med mamma och få en timme på egen 

hand med henne. Fin avrundning på arbetsveckan.

Och nu är det helg. Jag och min man ska snart 

ta ut hunden på förmiddagspromenad. Och sedan 

är det dags att springa. Långt.