* * *
Lördag morgon, strax innan nio. Grannarna påbörjade arbetet
med takbyte klockan kvart i sex, så sedan dess har jag halvslumrat.
Förundrad över att man väljer att börja leva om i ett villaområde
så tidigt en helgmorgon.
Sitter med öppet fönster. Sval luft, ljudet av
en rondell och en lätt känning av nackspärr.
Huset känns annorlunda och lite tomt. Siri har sovit över
hos en vän och jag pröver tanken: Så här kommer det att
kännas när hon har flyttat hemifrån. Det känns märkligt.
Jag tänker tillbaka på vardagsveckan som
varit och väljer ut fyra ögonblick:
1. Jag hamnar i ett sammanhang och får intresserade frågor om
min maratonutmaning. Jag berättar och tycker att det är kul att de
visar intresse. Ytterligare en person ansluter (manlig chef) och tar
över samtalet. Berättar anekdot på anekdot om personer (män)
som alla sprungit maraton utan att förbereda sig. De har antagit
utmaningar, de har rökt cigaretter i pauser under loppet och
de har klarat det hela på mer eller mindre spektakulära sätt.
Jag hinner inte reflektera över det då. Men sedan tänker jag
att det är så typiskt. Att förminska det jag gör. Slitvargen
som tar det seriöst. Som planerar, förbereder.
Det finns alltid de som presterar spektakulärt, som
har en bättre historia, som är jättesnabba runt banan.
Och kvar står jag. Halvt om halvt fråntagen min
berättelse (av en man). Det är inte första gången.
2. Det har varit en stressig onsdag. Jag har kämpat med
olika dilemman kring en text och skyndar till sjukgymnasten
för behandling innan jag ska hem. Sjukgymnasten är
försenad och jag står på tå för att hinna bli klar i tid. Trampar
snabbt hem för att ge hunden mat och rasta henne, laga
middag till mig och Siri, äta och skjutsa henne till bokcirkel
en kort stund senare. Samt ta mig själv till föräldramöte.
Där kommer frågan om representant i skolrådet upp. Jag har
suttit i fyran och femman. Kan någon annan ställa upp? Frågar
läraren. Det blir tyst. Ingen kan tänka sig att ens ställa upp
som ersättare. Jag bär med mig min dag, som jag kämpat för
att få ihop. Hoppas att mötet är slut så jag kan hämta upp
mitt barn från bokcirkeln när den är klar (Markus jobbar över
hela veckan). Säger att det är inga problem, jag lägger
gärna den tiden på min dotters skolgång, på alla
hennes klasskompisars skolgång.
Inombords frustrerad över hur samhället kan vara. Alla
med pressade tider, ingen som har tid att engagera sig. Jag
är knappast bättre än någon annan. Men känslan hinner ikapp.
3. Siri har länge önskat en brevkompis. En riktig, där man
skriver på papper och klistrar frimärke på kuvert. Nu har hon
äntligen hittat en. Hennes glädje den kvällen vi pratade om det. Den
äkta lyckan, pirret i magen. Älskar hennes uppriktiga förväntan.
4. Att äta lunch med mamma och få en timme på egen
hand med henne. Fin avrundning på arbetsveckan.
Och nu är det helg. Jag och min man ska snart
ta ut hunden på förmiddagspromenad. Och sedan
är det dags att springa. Långt.
3 kommentarer:
Nä, kvart i sex en lördagmorgon i ett villaområde är inte okej. Vi hade en sommar på kvarteret då vi var flera som byggde men inte startar man så tidigt.
Jag kan ibland känna att det känns elakt att starta snöslungan jättetidigt, men ska man iväg så måste man ibland.
Håller med, nog är det schysst att vänta lite längre. Speciellt på helgerna. Även om jag förstår att de ville hinna undan under helgen. Generellt försöker man väl visa hänsyn tycker jag, men som du säger - måste man ta sig ut med bilen så måste man.
Punkt 1 och 2 gör mig så himla ledsen, hur vore det med lite mera omtanke om varandra? Den här egoismen som breder ut sig för inte med sig något gott alls. :(
Skicka en kommentar