Dags att knyta ihop maratonsäcken

* * *

Så har det gått två veckor sedan jag sprang maraton. 

Kroppen känns hel och stark. Jag har påbörjat ett nytt
träningsprogram (älskar att ha en plan) med ett helt annat
upplägg. Detta ska jag ge åtta veckor. Det går ut på två
styrkepass per vecka (ett underkropps- och ett
överkroppspass), två pass som kombinerar jättekorta
intervaller på löpband med promenad, samt ett pass cirkelträning.

Mycket fokus ligger på att bli starkare kring höfter och rumpa,
vilket jag tror är bra för min löpning. Efter första brutala - alltså
brutala! - träningsvärken svarar kroppen jättefint på vikterna.

Jag har nu landat i mitt Palma-maraton också. Har tittat på
den officiella tiden som visar att jag sprang tio minuter
långsammare än förra gången. När jag tänker på hur omständig-
heterna var och hur det kändes under loppet så är jag nöjd.

När jag sprang ett intervallpass nyligen slog
jag ingång min maratonlåt och trodde att jag skulle
bli känslosam. Men det kändes inte ledsamt,
utan bara bra. Jag tackar "Flames" och har
redan hittat en ny pepplåt att träna till.

För om jag är ärlig funderar jag på nytt maraton.
Här på bordet ligger återigen "Stora löparboken
för kvinnor" och jag ska nu ta mig en allvarlig funderare
på att kliva på ett nytt maraprogram efter nyår.

Just nu är det två saker jag är sugen på:

1) Nya banan av Stockholm maraton. Det vill jag springa
för att kapa de där tio minuterna. Och för att det arrangemanget
var så otroligt bra och peppande och roligt.

2) Ett fjällmaraton med en kompis. Här handlar det enbart
om upplevelsen, om att genomföra och vara mitt i naturen.
Det sägs att man ska räkna med att dubbla sin maratontid!

Jag är kanske lite konstig. Men när jag funderar på det här,
landar i kroppen, känner efter vad jag vill. Vart jag vill.

~ då blir jag alldeles glad och bubblig inuti.