Ett Räddningslopp

* * *

I dag sprang jag och ett gäng jobbarkompisar Räddningsloppet i Piteå.

Jag och min kollega Elin hade på förhand bestämt att vi två skulle hålla ihop.

Jag har reflekterat över det hela tidigare. Att jag genom loppet ville utmana min känsla av att vara klumpig. Att bli sent valt på skolgymnastiken. Jag ville hitta en känsla av att det är helt okej att halka ibland, att inte klara ibland och att man kan ha lika kul på vägen ändå.

Banan sträckte sig över sex kilometer och trettio hinder.

Blöta blev vi tre gånger om. Som ni ser på bilden tyckte jag att det var fruktansvärt kallt. Efter badet så försvann känseln i benen en liten stund och man blev mycket mer andfådd.

Vi sprang uppför Strömlidabacken, klättrade över väggar, kröp under nät och bar brandsläckare. Och vi hade kul på vägen.

Jag gjorde illa underarmen i ett av de sista hindrena när man skulle hissa sig ner från taket på en slags container. Men lite svullnad och ett blåmärke känns som ett okej pris att betala.

Och här är vi efter målgång. Med sandkorn i munnen och leriga skor. I bakgrunden syns målgångsrampen.

Och hur tänker jag då, kring min mentala utmaning? Har jag gjort upp med min rädsla från skoltiden? Jo, jag tror det. Inte så att den är bortblåst. Men jag har utmanat den och jag kände att jag ska våga lita mer på mig själv. Jag kan mer än jag tror.

Och det är inte enbart jag som snubblar och halkar, det finns massa människor runt omkring mig som också gör det. Bara det att man sällan hinner titta upp och lägga märke till det. Så jag känner mig i gott sällskap och det känns härligt ... mänskligt.

Jag känner mig själsligt berikad.

För att jag vågade och för att jag aldrig var rädd, för att jag skrattade på vägen mot mål.