Mot helgdagar

* * *

* * *

När jag tog de här bilderna, tänkte jag full fart mot vardag.

Och nu är det full fart mot ledighetsdagar.

Jobbar intensivt för att få ihop tre på varandra följande kortveckor. Röda dagar är trevliga, men mycket att hinna med när man skall publicera sidor ändå.

Så har en tisdag gått, med benpass i gymmet tidig morgon, lunchmöte och en dotter som tillsammans med farföräldrar och kusiner varit på studiebesök i Luleå på pappas jobb. 

Med sig hem hade hon en löpsedel. Nu hänger den med silvertejp i köket.

Känns fint att vi är en tidningsfamilj igen.

I helgen

* * *

Efter middag i lördags bytte vi om till fint och gick på burlesk, hela familjen.

Fin kväll, jag blir glad av att ha olika slags kultur nära och lättillgänglig. Som alltid väcker det livet i mig att se något live. Vara nära, när det händer.

Andetag. Nervositet. Performance.

Lördagskvällen närde min längtan att besöka en sammetstyngd burleskshow med middag och champagne i - låt oss säga - Paris.

Någon gång.

I kväll fortsätter jag genom att åka på Ordmån med min svärmor för att lyssna på Mian Lodalen och Felicia Fäldt.

Påskfint, fast mest annat

* * *

Blev inklämd av en bil när jag cyklade tidigare i veckan - det gick bra, jag blev rädd och arg och bankade lite i sidan på bilen som dessutom precis hade kört om och därmed sett mig. 

Men när jag blir trängd på det viset gör minnet av en trängd situation när jag var yngre sig påmind.

Då cyklade jag också. Blev lurad och fasthållen - och senare jagad när jag tog mig lös. Det gick bra, men den incidenten och några fler (som inte handlade om mig) ledde till rättegång. Mitt vittnesmål spelades in hos polisen och det jag kunde säga handlade om hans ögon.

Jag såg de ögonen för någon vecka sedan. Ögonen och det glesa spretskägget när jag cyklade förbi en bil.

Nåja, det är ingen fara. Länge sedan nu.

Annars söker jag mer och mer desperat efter en läkare som kan förnya min licensansökan på grishormon. I flera år nu har det fungerat bra, jag har faxat eller postat en förfrågan till min läkare och fått en ny motivation i brevlådan - men inte i år.

Trots fax, brev och telefonsamtal får jag ingen kontakt. Och jag har nu slut medicin. Känns lite jobbigt, blir ju lite sjuk om jag inte kan äta den. Och mina provsvar blir tokiga - inte bra för min andra remiss.

Men alltså, jag känner när jag skriver, att detta låter för deprimerande.

För det är helg. Jag är glad i kroppen. Snart ska vi se tv och dricka bubbelvatten och mysa. Och det är påsklov för sjuåringen och hela helgen ligger framför oss.

Det är bra nu. Bara lite tjorv som inte får ta min energi just nu.

Med skrivmaskinstyngd bakom

* * *

På fredag; nya prover.

Tejpbiten i armvecket.

Uppdatering av värden för bedömning på Karolinska.

När läkaren ringer känns det som om jag silar orden genom en linneduk. En mjölkig vit hinna som skyddar mig.

Ja ja, jobba på ni, så får vi se, tänker jag och tror att jag står med fötterna stadigt rotade.

* * *

Får en fråga här i bloggen, och tänker att det säkert är fler som undrar.

Så jag svarar, efter bästa förmåga. Men kanske utan att gräva allra djupast under nervtrådarna och känslosträngarna. Går på intuition.

Tänker att jag ändå klätt av mig kläderna så många gånger förut och skriver spontant - och hoppas jag - utan att såra någon som läser.

Frågan handlar om adoption, om jag - eller vi - funderat på det.

Och svaret är nej.

Eller så här; vi har naturligtvis nuddat vid tanken. Men känt ett fysiskt grundat nej utan att analysera och diskutera. Utan att spalta upp fördelar och nackdelar. Plus och minus.

Det är inte logiken eller en önskan som talar. Från mig är det bara ett nej, skrivet i hela mig.

Skrivmaskinstyngd i bokstäverna.

Främst handlar det om att leva i nuet. Att verkligen vara i stunderna med Siri, med mig själv, med min man. Familj och vänner. Att inte leva för vad som kanske ska hända.

Återigen. För mig.

Min känsla.

Både privat ivf (som inte ens verkar vara ett fysiskt alternativ för mig) och adoption känns som så stora processer att dra igång att jag bävar bara vid tanken.

Och än mer väntan och ovisshet och känsla av att livet är på paus.

Kanske ändrar jag mig när denna 'utredning' väl är klar. Kanske vill jag då söka andra vägar.

Men som sagt. Inte just nu. Och logiken säger att sedan kan det vara försent. Kanske borde vi gardera oss, ställa oss i kö. Men det steget känns omöjligt att ta just nu.

Ungefär så.

Recept: Sötpotatisgratäng

* * *

Här kommer receptet på sötpotatisgratängen.

Vi har fortfarande kvar hemma.

Jag steker en omlett och har sötpotatisgratäng i som fyllning till lunch.

Förresten så läste jag världens bästa omelett-tips.

När stekpannan och smöret eller kokosoljan är varmt - lägg i några ostskivor - och först när de börjar bubbla häller du själva omlettsmeten ovanpå.

Så enkelt men så frasigt!

Har du inte testat osttricket, gör det.

Så till gratängen.

Ungefär såhär:

Skala och skiva 1, 5 kilo sötpotatis 

(vi använde matberedaren)

Värm ihop i en kastrull:

6 dl vispgrädde

3 vitlöksklyftor

chiliflakes

0,5 dl japansk soja

salt, peppar

Lägg ihop i en smord ugnsform.

Toppa med smakrik riven ost.

Grädda cirka 40-45 minuter på 200 grader.

Enkelt.

Gott.

Söndagskalas

* * *

Ska man gå på 85-års kalas (35+55) hos kattpersoner så är det klart det ska bo en katt på paketet.

Min man kom dessutom på idén att ge en gåva i form av en donation till Katt i Norr.

Och saken (presenten) var klar.

Mysig söndagseftermiddag på fina Pensionatet, som även i går får sommarcafé.

Det gillar jag.

Matlördag med sötpotatis & mixed grill

* * *

Inför middag i lördags. Fina färger i köket ...

... både de vi åt och de som prydde bordet.

Jag fick blomman av en arbetskamrat i fredags och blev väldigt glad.

Så kom salladen fram. 

Och såsen.

Markus lägger upp lite mixed grill.

Sällan vi äter kött såhär, men det var faktiskt jag som önskat det.

Svenskt, såklart.

Men det absolut godaste var denna sötpotatisgratäng. Som vanligt är det tillbehören jag älskar och denna gratäng var matmagi!

Sedan kom våra gäster, jag la undan kameran och pratade mig genom kvällen.

Valptryck

 * * *

Tittar på Hemis biabädd varje dag när jag parkerar cykeln i förrådet.

En stilla längtan.

Bredvid mig just nu sammanfogar Siri en bok om Hemi som hon haft i tanken länge.

På framsidan: Ett hjärta som gråter ner i ett tårhav och en båt som seglar däri.

Melodramatiska? Vi?

Letar reda på en gammal kökshandduk med Hemi som valp på. Min syster gjorde den en gång i tiden och nu tar Siri över den som mysfilt.

En annan mysfigur som hänger med är älskade Jojje.

Så här satt han med vid middagsbordet i dag.

Varje dag sedan Siri föddes har han varit delaktig.

Riktigt bra kvalitet, kan man konstatera.

 * * *

... och så jag i dag. Har varit och knakat ryggen på eftermiddagen. Det syns att jag har ont, tänker jag när jag ser bilden. Och det har jag, sliten av värk.

Sedan rätt många år tillbaka är det ärligt talat bara dåligt, eller mer dåligt.

Aldrig bättre eller bra.

Längtar efter att kunna ligga och läsa om kvällen så länge jag vill. Inte måsta sluta för att det gör för ont i armen, ryggen eller nacken med belastningen. Att få somna och sova en hel natt utan att ha ont.

Men jag jobbar vidare, på flera olika sätt. Nog når jag dit en dag.

En dag.

Men nu är det helg. Ser fram emot den med ett lugn i kroppen.

För sent för Edelweiss

* * *

När vi går och lägger oss frågar min man vad som är fel. Han är precis hemkommen från jobbet och jag undrar hur han hunnit känna.

"Du läser ju inte", säger han med självklarhet.

Då är något fel.

Och visst är boken jag läser rätt komplicerad och faktaspäckad, i alla fall så här till en början. Nästan så att jag drar mig lite. Jag är ju journalist och borde sluka "438 dagar".

Men också.

Vi har fått mms precis innan sovdags. Två vackra nyblivna föräldrar, en nyfödd pojke. Det finns inga gränser för hur mitt hjärta glädjer sig, det gör det inte, men jag blir också påmind om min egen otillräcklighet och min egen vilande sorg.

"Tänk", säger jag. "Vi kommer aldrig mer att ligga på BB och skicka lyckliga meddelanden."

I vardagen tänker jag sällan på det, vet att min remiss ligger på Karolinska men tror i förlängningen inte att det kommer att göra någon skillnad. Det är som om tiden går, och går iväg för mig och jag har skrivit det förut, att jag börjar förlika mig med tanken.

I helgen var vi på vuxenfest, bland annat med en hel del småbarnsföräldrar och småbarnsprat.

Jag får inblickar i olika vardagar och förutsättningar och tycker det är intressant - men känner också en krypande känsla av att jag börjar vara för gammal. Logiskt behöver det inte vara så. Jag fyller 36 i år, blev mamma när jag var 27. Det är mer en känsla som rullar in.

Jag har gjort det här, jag är på väg in i en annan fas.

Vill jag ens gå tillbaka?

Uppenbarligen verkar det inte som att jag har något val, när det gäller att bli biologisk mor en gång till. Men ändå börjar jag hamna allt mer i limbon; Den av att vilja så att det gör för ont att tänka på, och av att känna att det är försent i livet.

Eller kanske är det bara ett sätt att hantera?

Att det börjar vara för sent för Edelweiss.

Skor

* * *

Nöter olika golv med olika skor.

Dr Martens och Nike.

Gamla jeans och nya träningstajts. Vardag.

Har precis lagt Siri och ska se ett avsnitt av Mr Selfridge.

Vi har haft en fin kväll, ätit rester för att få mer tid för varandra. Byggt legogubbar, läst läxa och tagit vattenmelon som kvällsmat. Läst ur "Lilla huset i stora skogen" och pratat om helger (har precis läst ett kapitel om söndagarna då barnen inte fick leka). Vad vi gillar med dem.

Att äta frukost i lugn och ro. Att bara vara.

Så vi har haft det fint ihop, ändå sitter jag här med en känsla av saknad efter henne.

En känsla av att längta, trots att det var alldeles nyss hon nuddade med ögonfransarna mot kinden.

Men snart är det påsklov. Inte lång tid kvar nu.

Jag längtar.

Efter att få mer tid med henne.

Med familjen.

Lördagsfest

* * *

Lördagsfest på 40-årstema. Fördrink hos vänner i en lägenhet som jag blev nykär i. Verkligen supertrevligt och levande, är det bästa ord jag kommer på.

Taxi till festlokalen. God mat, liveartist, massa prat och dans och ja-må-han-leva.

Så promenerade jag hem med maken i natten. Planer för framtiden, i det lilla, men inte mindre fint för det.

Tankar om middagsbesök från Markus barndomskamrat med familj framöver, Kåbdalishelg, Stockholm över Valborg.

Och så vaknar man pigg och hungrig om söndagen. Får vänner på promenadvisit, åker och hämtar glatt barn hos mormor. Beskär äppelträd och handlar för veckan.

Snart åker vi på terminens sista yogaklass för Siri.

Det ska bli riktigt skönt att krypa upp i fåtöljen där och läsa ut min bok.

Kycklinglasagne med mango chutney

Ok, här kommer receptet på en höft. Utan bild tyvärr.

Men jag lovar, både vacker och god.

Kycklinglasagne i flera lager:

Plocka en färdiggrillad kyckling, låt även skinnet följa med.

Gör en tomatsås:

1,5 - 2 burkar ekologiska krossade tomater

2 vitlöksklyftor, rivna

1 gul lök, finhackad

curry

gurkmeja

salt och svartpeppar

honung / stevia / sukrin

fransk senap

tomatpuré

eventuellt lite finriven morot

Låt rätt mycket curry och gurkmeja fräsa lite i en rejäl skvätt rapsolja. Låt löken och vitlöken fräsa med en stund och tillsätt resten av ingredienserna. Låt puttra ihop och smaka av.

Lägg lager i en stor form:

Tomatsås

Keso, en stor burk

Mango chutney, en halv burk

Kyckling

Riven Västerbottensost

Valfria lasagneplattor, ibland gör jag på majsvarianten, ibland gör jag egna av lchf-pasta

Jag brukar göra cirka tre lager.

Avsluta med ost och grädda i cirka 45 minuter på 200 grader.

Vila huvudet & tankarna

* * *

Vaknade till solljuset, energipirrig och glad.

Någonstans under dagen mattades piggkänslan av. Ikväll, så trött och lite tyst.

När Siri skulle sova kröp jag ihop bakom henne, hörde mina egna andetag gå mot sömn, men somnade aldrig.

Sitter varm i kroppen efter en dusch och med tröttögon.

Snart, tekoppen och boken och sedan sömnen.

En onsdagskväll som passerar fort förbi.

Inte mer, inte mindre.

Fint det med.