En fredag som går i ett. Sådär så att man blir fuktig under armarna av stressighet. Sedan cykla till skolan, hämta sist - halv fem om fredagarna är det enbart Siri kvar. Hon mår gott, pysslar, pratar med pedagogen och lyssnar på en sång om reflexer.
Ett gäng kvarglömda saker. Handskar i skogen. Teckning i klassrummet.
Hem och skicka en ettapuff via mejl.
Cykla tillbaka till stan. På en cykel som visserligen har vinterdäck, men vars växlar fryser på en av de tyngre sådana. Det går knappt framåt med cykelkärran därbak.
Men så träffar vi en vän, äter middag under kristallkronors snälla sken. Och axlarna sjunker ner. Siri vickar på stolen, hämtar godis på maten.
Vi säger hejdå och jag trampar hemåt. Växlarna är fortfarande fastfrusna, men med mat i kroppen går det bättre.
Och när vi kommer hem har vi hela den vackra sammetsklädda stjärnhimlen ovan oss. Vi lägger oss i frostgräset. Hittar Karlavagnen. Pratar om stjärnbilder och stjärnljus.
Letar vidare efter fakta när vi kryper ner i sängen.
Och jag kan inte annat än att älska det. Hur en stjärnvacker kväll blir en gemensamupplevelse, ett tillsammansäventyr i det lilla.
Hur en förflugen mening, en bisats, kan bli ett sammanhang. Det kan handla om bergskristaller eller Titanic eller stjärnor.
Det är lika fantastiskt att få vara delaktig, hursom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar