Broderi

Min farfar.


* * *

Jag har bara träffat min farfar genom berättelser. Genom fysiska saker.

Alla idrottsliga medaljer och pokaler på hyllan, upphängd på väggen när man tagit trappstegen ner till källarvåningen hos farmor. Där vi bodde några somrar när jag var tonåring.

Det var i hans kontor, på hans skrivmaskin, jag skrev min första publicerade novell. Det var på brevpapper med hans firmanamn vi ritade teckningar.

Min farfar dog, nära innan jag föddes. Men genom det jag fått berättat och genom bilderna av honom så har jag alltid föreställt mig en varm, godhjärtad man med ett härligt skratt. Ibland har jag saknat honom, som jag aldrig mött. Som att det fanns en känsla av att han skulle förstå mig.

För många år sedan träffade jag en god vän till mina svärföräldrar. Han var en av de finaste jag mött och sedan jag pratade med honom första gången har jag alltid föreställt mig min farfar som honom.

Hans skratt, hans längd, hans omtanke och intelligens. Hur han kunde mejla mig reflektioner kring mina texter. Hur han på något sätt lyckats finnas där för mig flera gånger då jag verkligen behövde någon. Och eftersom jag bara var en liten del av hans universum tänker jag att det säger mycket om honom som person. Generositeten. Den där genuina värmen som bara ett fåtal personer på riktigt besitter.

Nu är det sant att världen har blivit en vacker människa fattigare. Jag är en miniatyrdel av ett stort broderi av människor som sörjer.

Men jag sluter ögonen, och tackar för att jag fick möta och bli mött.

Att jag fick vara just den lilla delen.