Från ett litet frö i handen

I dag har vi mött vårt barn som sjuåring för första gången. Den här bilden är från i söndags då hon blåste ut ljus och firade med sina kompisar.

Efter presentöppning och lek blev det skattjakt.

Frågan är vem som hade roligast.

Mamman som fick göra den, eller barnen som fick leta efter skatten.

Klänning, slips och ring på en av gästerna. Gillar kombon.

Självklart tid för pyssel.

Morfar fotograferar. Siri skördar sina egna morötter ...

... och visar våra solrosor. Tänk att de i våras var ett litet frö i handen.

Så fick hon fina gåvor. Sånt som alla blivande skolbarn kan behöva: ett fint kit med pennor, vässare, pärm och sådant. Pengar till den stundande resan med farmor, biobesök, en egenvald sak från Ikea. Och ett cyklop med snorkel, perfekt när man behöver söka skatter i vattnet.

Med en sjuåring intill

Ja? Vad skriver jag nu?

 

Jag sitter på jobbet. Bredvid mig sitter min sjuåring och sjunger med till en film på paddan. Min kalasflicka, vars fritids är stängt. Som hänger med mig halva dagen och med morfar halva.

 

Hon som blivit firad på finaste sätt i flera dagar. Som fick en trapets och romerska ringar till present i morse.

 

För medan orden har rullat in, via bloggen, via mejl, facebook och samtal så har livet naturligtvis pågått. Vi har promenerat längs Norrstrand i kvällssolen, vi har minigolfat, ätit middag med vänner, haft sovkalas, barnkalas och vuxenkalas.

 

 

 

Någonstans känner jag ett behov av att fånga in, sammanfatta.

 

Jag förstår att saker jag skriver väcker känslor på olika sätt, många gånger på sätt som jag inte förutser. Man kanske stör sig på något värdsligt, eller inte alls håller med om något som jag inte ens tänker är ett påstående.

 

Men redan när jag började skriva krönikor i tidningen för snart femton år sedan fattade jag ett beslut. Och det beslutet håller jag kvar i ännu. För om jag skall börja analysera det jag skriver med fungeringar på hur det ska tas emot och tolkas, då kommer texterna att bli så näringsfattiga att vokaler och konsonanter vissnar ihop och självdör.

 

I alla fall.

 

Tack till alla som har kommenterat, som har visat engagemang. All kärlek och respekt.

 

Och även om det är mulet ute, så lyser solen här i mitt kontor.

 

Och jag. Jag har äran att få vara mor till en sjuårig ljuvlighet.

Mitt svar

Svart eller vitt. Rätt eller fel. Tänk om det vore så enkelt, och tänk vad tråkigt det skulle vara om livet alltid var så enkelt.

Och det som rätt för mig, är kanske fel för andra. Och det som är rätt för mig just nu, kanske inte är det i framtiden.

Livet består av en massa beslut, orsaker och sammanhang. Alla de där nyanserna mellan svart och vitt.

Jag har skrivit ned mina tankar, om högt och lågt. Jag har publicerat bilder. Och jag har gjort det i rätt många år nu. Jag har genom den tiden, genom orden och mellanrummen, fått många kommentarer. Ibland har de gjort ont, men de allra allra flesta är respektfulla och ger en ny insikt eller infallsvinkel.
I alla fall med tiden.

Det är en av behållningarna, att få de infallsvinklarna, utan att bli dömd. För naturligtvis, hela historien, alla sammanhang och aspekter nedtecknas ju inte här.

Jag känner att jag vill svara på kommentarerna i mitt inlägg nedan, kanske framför allt av den anledningen. För mig går den över gränsen, när "kan" och "kanske" och "så här gjorde och tänkte jag - kan det vara något för dig" blir "Möjligtvis tror du att du väljer rätt" och "Där krockar du i det du tror och innerst inne vet".

För mig är det att bli dömd.

Personligen blir jag inte ledsen, personligen sår det inte ett tankefrö på att gå ner i arbetstid. Personligen står jag för mitt val - men i mitt liv är det inte heller så enkelt att jag fattar ett beslut, som sedan 'måste' vara rätt för att det redan är fattat och därmed skrivet i sten. Jag är en person som funderar, sätter ihop och drar ifrån. Omvärderar, utvärderar. Försöker förändra det som inte fungerar eller känns bra.

Och ett beslut som i grunden känns självklart kan fortfarande göra ont ibland, i alla fall i mitt liv.

Och även om jag känner att det blir en fråga som är större än mig, och som rör kvinnors rätt i samhället och jämställdhet så svarar jag från min personliga synvinkel.

Jag har äran att ha en fantastisk dotter i mitt liv. Jag älskar henne högt och rent och det gör även hennes far. Vi har en trygghetsälskande och kreativ snart sjuårig människa i vårt liv. En person som har lätt att uttrycka sina känslor i ord. En person och ett ensambarn som får innerlig uppmärksamhet när vi är tillsammans.

Jag har få aktiviteter utanför huset om helger och kvällar. I alla fall utan mitt barn. Jag är hemma, jag tycker om att vara hemma och jag har en man med vitt skilda arbetstider från mina. Det innebär att jag, om jag vill träna eller träffa någon när jag är ledig, behöver barnvakt.

Ibland anser jag att jag är för dålig på att komma ut och göra annat.

För en av mina övertygelser är att jag aldrig har velat leva genom mitt barn. Jag vill inte lägga hela min värld på hennes axlar, hur mycket jag än känner för henne. Jag behöver ta hand om mig själv, för att också ta hand om henne.

När det kommer till arbete och hur mycket man arbetar och varför, så handlar det naturligtvis om att få en lön för att kunna betala hyra och mat. Jag tycker om att sätta guldkant på livet och prioriterar exempelvis näringsrik mat. Och att resa. För att resa ger min själ näring. Dessutom upplever jag gärna andra delar av världen med mitt barn av flera olika orsaker.

För mig, och min familj, är det prioriteringar just nu. Att vi sedan har tjock-tv, telefoner via jobben och en trädgård som skulle behöva kärlek i form av nytt grus, nya redskap och så vidare - det är något för framtiden.

Dessutom finns en annan dimension för mig. Jag älskar mitt arbete. Jag älskar att få träffa människor, att få ta del av deras historier och få sätta samman till reportage. Jag älskar att formge sidor, välja bilder, sätta rubriker. Jag blir halv utan det. Och. Alla har inte möjlighet att jobba deltid i den tjänst man har. Eller så jobbar man deltid, men gör samma jobb för mindre lön.

Det jag skriver ovan är inget sätt att försvara. Det är ett sätt att leva.

Mitt, och min familjs, sätt att leva.

Det jag till sist vill skriva är att i detta sammanhang finns det en sak som gör mig ... ledsen.

Och det är att vi människor så lätt klankar ner, dömer och dömer ut. Istället för att skänka kärlek, uppmuntran och inspiration.

För visst. Visst är vi större än så?

Med orden

Vi hade ett smärre sammanbrott lagom till vi cyklade in på infarten efter jobb och fritids i dag.

Det handlade om en öm punkt, en knäckfråga mellan oss.

Mitt jobb, eller egentligen, hur länge jag jobbar om dagarna. Om att Siri uteslutande är sista barn kvar på fritids.

Jag hade ett förslag om en testperiod i höst med tidigare morgnar och därmed tidigare hämtningar. En halvtimmes förskjutning om dagen.

Hon frågade och frågade. Inte nöjd med svaren. Och jag, mer och mer frustrerad.

Det slutade med en stängd dörr och en paus. Och det var länge sedan det var så mellan oss.

Sedan pratade vi igenom vid sovdags.

Jag förklarar vad jag reagerade på. Att det känns som om jag inte räcker till, även om jag menar väl. Att jag egentligen blev ledsen.

Och min sexåring säger: "Men mamma det blir nog bra, men när jag frågar och frågar och frågar sådär, då vill jag egentligen bara ha uppmärksamhet. Av dig eller pappa. Det är det enda jag vill. Att ni ska se mig."

Så mycket lättare det blir att förstå varandra, när man kan sätta ord på sina känslor.

Monster

Förra året var de tredimensionella.

I år är det vindögda monster som bär inbjudningarna i magen.

Sjuårskalaset närmar sig, och som vanligt vet födelsedagsbarnet precis hur hon vill ha det. 

Inga uppstyrda lekar, men Ballerinakex, glass och marängtårta. Och skattjakt.

Jo, det kan vi nog ordna!

Kärlek

 

Det finns tillfällen i livet då kameran får vila. Nästan helt, i alla fall.

Främst för att man redan innan vet att alla bilder i hela världen aldrig kan matcha det som faktiskt sker. Att minnesbilderna i huvudet är så mycket vackrare än ettorna och nollorna i mobilen.

Sedan är det ju så att detta moderna bröllop naturligtvis hänvisade till en hashtagg i bröllopshäftet. Det innebär att det finns mängder med bilder att botanisera i på instagram.

I lördags var det äntligen dags för bröllop mellan våra fina vänner Magnus och Elias.

Och det var magi rakt igenom. Från den vackra vigseln, diktläsningen och sången i kyrkan. Humor och allvar. Sensommarvärme rakt in i våra hjärtan.

Och hela den vackrande väntande kvällen som var vår. Genom tal, skratt, gråt, uppträdanden. Genom koreograferad bröllopsvals (som inte var vals utan en underbar koreografi till Carola). Mot vickning och efterfest. Mot en gryningsträdgård och en katt i knät.

Och så åkte vi bil, genom soluppgången.

In i en framtid som inte kan annat än att innehålla mängder av strålande, bländade ljus.

En av de bästa dagarna i mitt liv.

Så glad att jag fick vara med.

 

 

Sensommar

Lek med boll i trädgården övergår i vattning av grödor och hallonätning, som övergår i farmorbesök och ritande av önskelista för en sjuåring-snart-att-bli.

Trädgården en vanlig vardag under sensommaren.

Ogräsfylld och sprakande av klorofyll.

Sockerärtor, hallon, och korianderblommorna som letar sig upp mot ljuslyktan.

För kärlekens skull

I morgon har vi äran att få närvara när två vänner gifter sig. Jag känner mig så glad och ärad och förvantansfylld.

Att få vara med.

Att få vara med och göra deras dag till något de alltid kommer att minnas.

Så. Kläderna är planerade. Skorna putsade, halsbandet kortat och smyckena ihopmatchade.

Nu återstår bara hårlockning, nagelmålning - och att packa ner näsdukar i handväskan.

Och när jag står där och ser de vackra människorna framför mig, skall jag tänka på mitt eget bröllop för snart fem år sedan. Sommarvärme, året-runt-kärlek.

Visst är det något visst med bröllop.

Lördag och bröllop. Jag ser så fram emot.

Det fanns inget vackert med det. Och det fanns något vackert med det.

Det fanns inget vackert med det. Och det fanns något vackert med det.

Precis så var det.

För igår var jag med om en omtumlade, myllermullrande timme. Och den kan ha förändrat mitt liv.

I det vita skåpet i köket har det nämligen länge legat en handskriven tipslapp. "Bra massör" och ett telefonnummer. Sedan har den flyttat upp och legat under dataskärmen. Länge.

Och plötsligt var det dags att ringa det där numret.

Det var anledningen till att jag och Siri klev in i ett flagnat, rörigt hus och så småningom träffade en stor, svettig, varm kvinna.

Och här pratar vi inte någon vanlig massage. Jag blev böjd dubbelvikt och bakåtvikt. Allt medan hon pratade och pratade och Siri såg Pyjamasklubben på paddan. Ingen delfinmusik eller dämpad belysning. Bara alla intryck på samma gång. Och jag kände med ens, gör vad du vill. Dig litar jag på.

Och efteråt. Som om hon lagt min kropp till rätta. Som att jag får vara mitt rätta jag. Mitt hjärta jag. Som om hon öppnat min bröstkorg och låter mig känna kärlek till mig själv och till andra igen. Och på nytt.

Dessutom. Jag känner mig jordad, utan huvudvärk och jag kan titta längre till vänster över axeln än vad jag kunnat på många år.

Vilken onsdagkväll, va.

Sedan åkte jag hem och sov gott för första gången på väldigt länge.

In i augusti

 

I går firade vi min själavackra mans födelsedag i älskade vänners sällskap runt ett restaurangbord.

 

När jag styrde bilen hemåt rullade mörkret in och sensommarluften och hösten gör sig påminda.

 

Hemma dricker jag mitt yogite medan vi ser första avsnittet av Boardwalk Empires tredje säsong. Och jag är fast bland de schyssta hängslena, gubbkepsarna, miljöerna, reklamskyltarna och de kvinnliga karaktärernas frisyrer.

 

Så blir det tidig morgon. Hemi puffar upp mig före väckarens klockan-är-sex-signal. Jag äter frukost i tysthet och smyger iväg till jobbet innan sju. Tar ett kortintensivt träningspass i gymmet och sitter på min kontorsstol klockan åtta. Jobbar i framtiden, med augustis datum på skärmen.

 

Ser fram emot att dricka kaffe och äta svarta vinbär som jag plockade med mig i farten från en buske hemma i morse.

 

Ser fram emot en lunch med tända ljus, mot helgens bröllop och mot kvällens inbokade massagetid.

 

Livet, du är allt bra fint, ändå.

 

 

Hundliv

Med ena örat på svaj ligger en missnöjd dam på golvet.

Anledningen till den ofrivilliga golvliggningen stavas en storasyster som l-e-k-t.

Sofforna och golvet är belamrat, men där i mitten fann hon en plats. Dock ovärdig en hundfröken i sina bästa år.

När Siri såg bilden ovan uttryckte hon sin förvåning: "Men vad stökigt det är. När var det?".

Jag svarade att jag tog bilden nyss, men hon hade svårt att tro mig.

Väska för knivarna

Dessa knivar, de tas med, fram och tillbaka mellan Markus arbete i Skellefteå och hemmet.

För att slippa vira in dem i kökshanddukar konsulterade maken sin syende och designande vän Jimmy.

Här är första prototypen med denim från USA och renskinnskanter. Och en tygbit man bäddar om knivarna med.

En sådan finsak som bara blir vackrare ju mer den används.

Festivalhelg

Medan jag satt inne och jobbade rullade sommaren in över Piteå.

Så jag kunde inte göra annat än att ta ledigt om torsdagen och åka på en fantastisk trädgårdsfest. Genom eftermiddagen och kvällen, i solen. 

ed god dryck, skratt och den godaste sötpotatisen jag någonsin ätit. En sväng på lokal, och sedan te med maken vid köksbordet hemma.

När jag ändå tog ledigt i går fortsatte jag ledigheta mig i dag. Jag och Siri tog cyklarna in till staden. Åt en tacotallrik i skuggan på Krokodils uteservering. Nachochips var precis vad jag var sugen på, den där krispigheten och sältan.

Sedan mötte vi upp Siris bästa vän och hennes mamma. Vi svettades i solen medan tjejerna åkte karuseller och vann mjukisdjur och drack slush.

Så landade vi hemma igen. Jag är solmör och nyduschad och allmänt sköntrött i kroppen. Vi ska snart se Ernst. Och sova. För i morgon blir det festivalkväll för min familj. Robin Stjernberg, någon karusell, Darin och lite festivalmat får avrunda.

Det känns fint, och bra, att få göra det tillsammans.

På svenhippa / mösexa

I lördags var jag på sexhippa, eller mösexa, eller svensexa. Kalla det vad man vill, men tillsammans med ett gäng fina personer firade vi en gemensam vän som snart skall gifta sig.

 

Bilderna ovan från Pensionatet i Piteå, där vi åt lunch och spenderade en del av dagen, ser väldigt folktomma och lugna ut.

 

Sanningen är den att vi hade en perfekt dag, med lagom blandning motorcykelåkning, styrketräning, floristkurs och tid för mat, lekar och prat.

 

Min uppfattning är att den blivande brudgummen tycker detsamma!

 

Under natten dansade vi och så slutade dagen / natten med skräpmat. Och en vacker himmel när jag cyklade hem på morgonkvisten.