Natten efter att jag skrivit om att längta barn sov jag nästan igenting. Att sätta ord på något så privat var inte ett enkelt beslut, men för mig kändes det viktigt att bidra till igenkänning. Att kanske minska skuld, skam och tabu. Jag vet inte, det är högtravande ord, svåra att formulera.
Men ändå.
Kanske så.
En annan sak som orden - och alla fina kommentarer - gjorde med mig är att längtan blir lite mer verklig. Lite mer som något att ta på allvar. Något jag lever med lite närmare efter orden.
I dag jobbar jag sista arbetsdagen innan sex dagars ledighet, det firar jag och Siri med våfflor (på bland annat havregryn, linfrön och fiberhusk) samt kesella, jordgubbar och avagesirap till middag. Jag tänker vila själen med plantering i trädgården. Smutsiga jeans och fleecetröja är det bästa av kläder. Lunch hos en vän, middag med vin på restaurang och Starloppet står också på programmet.
Sköna ledighet. Både kropp, själ och tanke behöver dig!
6 kommentarer:
Jag tycker det känns starkt, ärligt och befriande att du skriver om sådant också. Livet är ju inte bara fluff, lull och skratt.. Och att våga skriva det som känns, när det känns, är bra. Stor kram från en som läser ofta och kommenterar sällan.
/J
Du är stark och modig som skriver om dina innersta tankar.
Men är inte mindre tacksam för de barn man har för att man längtar efter ett till.
Kram på dig!
Kram Mari! <3
Jag tycker också att ni kan planera in en tripp till Låssbäcken, vi är där torsdag-måndag!
J - tack för dina ord. Precis som du skriver, livet är inte bara fluff och guldkant. Ofta kan det vara svårt att skriva om det svåra - delvis för att det involverar andra. Men detta är min kropp och mina känslor det handlar om, så därför vill jag skriva. Med kommentarer som dina känns det värt våndan. Kram.
Linda - dina ord värmer fint i hällregnet. Kramar!
Tack Anja. Låssbäcken låter fint, hoppas vi får finsol någon dag. Vi hörs av! Kram.
Brukar kika in med jämna mellanrum och läsa ikapp de inlägg jag missat sedan sist men är dålig på att kommentera. Blev väldigt berörd av inlägget om längtan så det kändes inte mer än rätt att lämna ett litet spår denna gång. Det var väldigt personligt och fint skrivet och jag blir varm i själen av din ärlighet. Det var på något konstigt sätt... inspirerande. Inser att det låter jätteskumt men det är alldeles för ofta man låtsas som att det tuffa i livet inte finns när det i själva verket ofta blir lättare att hantera både för en själv och andra om man delar med sig. Tack!
Hej Mia. Tack för din fina kommentar. Jag förstår hur du menar och jag är glad att du fångar känslan och sätter ord på den. Kram på dig!
Skicka en kommentar