Om inte vackrare

Det var - och är - absolut ögonen. Ingen tvekan.

Första gången jag verkligen såg Markus, så var det ögonen. Där på Karls Källa, genom lokalen, de där blå, stora vackra, uppblandat med gråskala inuti. Mörka ögonfransar, en mildhet.

De fångade mitt hjärta.

Att han är opererad för skelögdhet som fyraåring, vilket syns när han är trött, tillhör charmen tycker jag.

Lite grann trodde jag att förklaringen till att han inte kunde läsa den stora texten på mjölkpaketet när vi satt och åt middag förra veckan låg i den operationen.

Den andra tanken som slog mig var hjärntumör.

Men, tack tack tack, förklaringen är inte den.

Vårdcentral, optiker och till sist sjukhus. Bra tryck, inget skräp. Däremot en väldigt ovanlig ögonåkomma med hål i ögonbotten, som gör att det läker ut vätska i ögat.

Finns ingen hjälp i medicinväg. Däremot kan hålen gå att svetsa, om de inte läker av sig själv, men då blir svarta fläckar i synfältet kvar för resten av livet.

I helgen låg vi och pratade i sängen och jag frågade hur dåligt han ser.

"Som när man suddat ut en brottslig man inte ska se vem det är i tidningen", svarade han.

Så nu hoppas jag. Att det går tillbaka av sig själv. Och - att det inte drabbar även andra ögat.

Inte lika skarpt måhända, men absolut lika vackert som för snart tolv år sedan.

Om inte vackrare.