Det är mors dag. Vi är ute på gården. Siri hoppar studsmatta, jag planterar en blåbärsbuske och Markus håller på med garagerenoveringen. Vår fina 2-åriga grannflicka kommer över och leker. När vi går in för att laga lunch följer hon med in. När hon vill ha hjälp ropar hon glatt på mig. "Mamma!", ropar hon. "Kladdig!". Och när Markus kommer in "Pappa! Titta!".
Jag skojar med Siri och säger att hon fått en låtsaslillasyster. "Ja, men mamma", säger hon. "Jag vill ha en riktig!".
Jag har länge tänkt att jag ska skriva det här inlägget efter. När vi är på den säkra sidan. I hamn. När jag har en bebis i magen, eller ett hjärtebarn i famnen.
Jag har läst så många vackra sådana inlägg, och tänkt att jag någon dag också ska vara där.
Det var ganska länge sedan vi slutade få frågor om Siri inte skulle få något syskon. Nu är det tyst. Till hösten fyller hon fem. Jag har visserligen aldrig drömt om att få barn tätt, men visst drömmer jag om ett till.
Jag har inte tänkt skriva om detaljer och det är inte ... allvarligt. Och det är inte därför jag har varit i Umeå. Men jag vill dela med mig av känslan, när det fortfarande är en skälvande, rädd och kännande känsla. Inte efteråt. Därför skriver jag.
Jag minns så väl när jag började längta efter barn. Det var inget som smög sig på, jag vet exakt var jag stod och hur bitterljuvt, fint och svårt livet kändes då. Jag minns också när min andra längtan, den som jag fortfarande när, kom till mig. Det är ett tag sedan nu och jag har suttit i ett provtagningsrum, lämnat blod och läst reklamen för fertilitetspreparat på väggklockan. En stork med en bebis i munnen på boetten. Tick tack, tick tack.
Jag känner när jag ser bebisar på film, varma små knyten, och jag viker ner blicken vid bebispyjamasarna när jag ska köpa kläder till Siri.
Jag är inte ledsen hela tiden, långt långt ifrån. Jag är så innerligt in i hjärteroten tacksam för vad jag har. Men ibland bryter känslan av längtan igenom och det kan vara vid de mest märkliga tillfällen. Som vid mors dag, då man ska fira det man har, och inte det man inte har.
16 kommentarer:
Skickar styrkekramar!
Fint skrivet!//Marie på Skedgatan
Längtan efter barn är stor, kanske större när man väl har ett och vill uppleva den gränslösa kärleken till ett litet knytte en gång till som ligger så oförstört i ens famn. Vi har en snart fyraårig dotter och längtar efter en till. Under den första graviditeten var det svårt att veta om det skulle bära eller brista. Kanske hade vi tur som fick vår dotter, trots alla komplikationer men försök nummer två ville sig inte. Många försöker trösta och säger att vi har ju redan ett, det är inte alla som har det.
Och vi kan ju försöka igen.
Om det vore så enkelt? Jag är glad över ett barn men lyckan över att få ett till går inte att förklara. När min dotters vänner får syskon och inte hon är det ett stygn av orättviskänslor som väller över mig och sorg. Men kanske, en dag... vem vet.
Jag hoppas er resa kommer till den destination ni vill.
Hälsningar Johanna
Tack för att du delar och skriver så fint, som vanligt! Jag som inte känner er utan bara följer på avstånd har funderat hur ni tänker kring syskon. Vår tjej var nästan 4 när vi belsutade att pröva att skaffa ett syskon, ditintills hade vi varit nöjda med tre i familjen. För oss gick det dock relativt fort och om allt går bra är vi fyra i slutet av sommaren. Hoppas du så småningom kan skriva ditt "efter"inlägg!!
Kram /Maria
Kram.
Sara - tack för omtanken. Kram!
Marie - tack så mycket.
Johanna - tack för dina ord, att du berättar. Tanken av aldrig mer är svindlande, samtidigt håller jag fast vid att jag vill leva i nuet med det jag har. Livet med barn, med Siri, är för alltid förändrat, till skillnad mot för de som aldrig fått barn. Men man kan aldrig jämföra varandras sorger och alla har rätt till sin egen sorg och känsla. Trösteord som du skriver om kan lätt kännas platta och som en förolämpning, det förstår jag. Stor kram till dig och lyckönskningar om att det ni drömmer om en dag slår in!
Maria - grattis till er och tack för din kommentar. Nu vet ni hur vi funderar kring syskon, inte ett lätt beslut att skriva om - men det är ju ord jag sysslar med. Dock har jag inte sovit så mycket inatt : ) Hoppas allt går bra för er. Kram!
Ewa - kram.
Tänk att de där "2:orna" inte alls är så självklara som man kan både tro, tycka och önska...
Vi har nära vänner som gått igenom alla stadier av väntan och längtan och vi med dem. Fick just ett formgivaruppdrag åt föreningen Barnlängtan, ett uppdrag som gör mig extra glad med tanke på hur nära man känner sig de där önskekänslorna som ni bär på.
Jag önskar för er och så lägger jag en varm kram här för dig att plocka upp.
Kram.
Lina
Jag tackar för att du delar med dig. För att du sätter ord på det som så många runt omkring mig lever med varje dag.
Min önskan har redan slagit in.
Önskar din önskan slår in också.
KRAM!
Kram! Tänker på dig vännen!
Fint skrivet om både längtan, sorg och glädje.
Hoppas att förutsättningarna snart blir sådana, att en liten någon känner att det är rätt läge att bli till.
Kärlek till er.
Du skriver så fint Mari. Att dela med sig av sina känslor är en styrka. Ta hand om den!
Jag hoppas innerligt att önskan om ett litet syskon till Siri snart slår in.
Varm Kram
Lina, som vanligt, tack för dina fina insiktsfulla och betydelsefulla kommentar. Vilket fint uppdrag, är glad att just du ska göra det! Kram.
Frida - tack. Och kram.
Hanna, fina. Kram.
Tack, Soffan. Kram för din omtanke.
Sarah - ♥ ♥
Paula - tusen tack. Kram!
Hej Mari!
Läste ditt inlägg och berörs. Har själv varit i precis samma sits som dig. Fick för många år sen en helt underbar son sen gick livet vidare och när vi så ville skaffa nr 2 - nej, då ville inte min kropp tydligen. Efter 3 års försök (och då var sonen 8) påbörjade jag hormonbehandling via spec mödra. Under ett årstid gick jag på besök och knaprade tabletter och fick sprutor - men icke. Så fick vi tillslut tid i Umeå för IVF behandling, jag tog mina sista hormontabletter och kände en slags lättnad att nu skulle det kanske ändå hända! Och då...som genom ett under blev jag gravid. Innan IVF. Vår lilla prinsessa kom för drygt ett år sedan, och även om åldersskillnaden mellan syskonen är stor - är det helt underbart.
Ville bara dela med mig,hoppas inge lite hopp - ge aldrig upp - all lycka till med allt! Fin blogg du har!
Kramar i massor
Skickar en lång kram! Förstår din längtan.
Kram
Anonym - tack för att du delade med dig av din berättelse. Vilken fin historia så här i efterhand, kan bara föreställa mig hur jobbigt det kan ha varit under tiden. Stor kram till dig!
Elin - känns skönt att du kommenterar. Tack, tusen tack. Skickar en lång kram tillbaka!
Skicka en kommentar