Den rätta knycken

Jag började åka slalom i tonåren. Jag var aldrig någon lysande åkare, aldrig ens någon halvbra åkare.

Jag minns en enorm känsla av klumpighet, att inte passa in, rädsla för att åka på någon, för att ramla i liften. Ett tag måste jag ha tyckt om utförslivet, för jag minns att jag testade snowboard, att jag till och med åkte lift med den. Jag kan inte se annat än att jag valde det av experimentlust, men jag vet ärligt talat inte.

Nu har jag inte åkt slalom på många år. Sjutton, tror jag till och med. När man pratar om slalomåkning säger alla att det är en enorm skillnad med de nya skidorna. Carving som frälsare till oss ovana.

Men jag har tvekat. Graviditet, Siris småbarnsår, knäont, ingen utrustning. Det har funnits enkla förklaringar att falla tillbaka på.

Så skulle vi åka till Kåbdalis över påsk. Jag fick ett enkelt erbjudande om att låna både pjäxor och skidor i rätt storlek. Och jag kände en magisk rädsla. Och ändå. Att nu är det dags.

Det var som att dyka rakt ner i tonårstidens känslor. Jag tog vid precis där jag slutade och kände alla känslor lika starkt som då. Jag kan inte minnas att det hände något särskilt som fick mig att sluta åka då.

Kanske finns det något långt inne i mig, men jag har inte den minsta aning om vad.

Jag tvekade dock aldrig. Jag kände att det var dags att utmana rädslan. För jag har ingen lust att leva mitt liv så rädd för saker jag kan påverka.

Men redan när jag tog på mig pjäxorna var min kropp stum och ovillig av rädsla. Skidorna på, ännu värre. Liftkortet krånglade så jag fick gå bredvid. Rädd att glida bakåt i den minimala lutningen till sittliften. Kliva på. Muntorrhet, stumhet i benen, som att allt blod koncentrerats till centrum. En total oförmåga att prata, att se mig omkring.

Jag koncentrerade mig på att andas.

Och av kom jag. Utan att ramla. Och sedan började jag åka. Livrädd. Räddlidande. Torrkokande. Men jag åkte. Varken fort, och långt ifrån bra. Jag kan inte ens jämföra känslan mellan gamla och nya skidor för jag minns inte. Men efter en stund började jag kunna andas. Jag började kunna känna hur jag la vikten och hur jag skulle svänga.

Jag är långt ifrån okej. Jag har fortfarande inte åkt någon bygellift och jag har inte hittat tillbaka till känslan.

Men jag har utmanat en stor rädsla, jag har tagit mig igenom. Vill åka mer. Och jag hade aldrig gjort det utan en käraste vän vid min sida.