Sedan dess har hon bott med oss. Först på Källbogatan i vår tvårumslägenhet, sedan i huset. Hon har följt med på äventyr i Umeå och huserat med oss hos min mamma när vi renoverat.
Hon har varit tokbusig och tjuvat prinskorv ur stekpannan, hon har ätit lecakulor ur krukor. Hon skäller på farmor när hon tycker att det är dags att gå och sova. Hon älskar att ligga framför kaminen, speciellt när vi är henne nära och pratar, men helst inte klappar henne.
Bara vara nära. Känna sammanhang.
Hon har de vackraste bruna ögonen och ett sätt som gör henne underbar att få dela liv med.
Och jag vet att det gör ont för de som älskar Hemi att läsa.
Men hennes snart elva levnadsår har medfört en del skavanker.
Jag och hennes husse har på sistone undrat hur ont hon har. Inte om hon har ont, för det har hon, utan hur ont.
För, som flockdjur är hon inprogrammerad att inte visa smärta, för att inte bli utstött.
Det finns ingen stor sjukdomshuvudanledning. Men det finns många signaler som tillsammans säger något. Och vi har ett ansvar, som vi tog på oss för snart elva år sedan.
Tidigare i dag skjutsade vi Siri till skolan extra tidigt. Veterinären skulle besöka oss, och hon ville inte vara hemma när det skulle ske.
Vi har pratat om Hemi och han har undersökt.
Och han är så fin.
Säger att det vi funderar på inte är för tidigt, men det är inte heller försent.
Inte för tidigt och inte försent.
Vi behöver inte bestämma oss riktigt ännu.
Vi fortsätter att leva med beslutet ett tag.
8 kommentarer:
Fina Hemi. Jag har länge läst din blogg, och med glädje tagit del av dina inlägg om och med Hemi.
Jag känner så mycket igen mig i dig och det som du beskriver om att vara mamma (inte så mycket matte) till Hemi, som jag är mamma till Kira.
För några år sedan gick vi en hundkurs tillsammans. Och jag kommer ihåg när du frågade instruktören om vad man skulle ta sig till när Hemi stal höst-grillad utomhuskorv, fastän hon så noga visste att det var fel, men själv ansåg att straffet för det var värt korven...
Jag bävar för den dagen när vi i vår familj måste ta beslutet. Men som du själv skriver, är det något vi är skyldiga våra vackra hundbarn så är det just det, när den dagen kommer.
Varma kramar!
Nu fäller jag en tår, finaste Hemi. Jag kom ju till din blogg för att läsa om livet med en gammal hund. Jag har fem egna gamlingar, den yngsta är 10 år och den älsta på sitt trettonde. För ett år sedan tog vi farväl av min gammelhund 16 år gammal. Vilken smärta!!!
Har också tre hästar varav två är gamla. Jag kommer att ha många sorgsna stunder framför mig...
Är det Andrus som varit hem till er, han är så duktig.
Jag hoppas att Hemi får vara med er ett tag till.
Ingrid
Hej! Undrar om du har kvar din Odd Molly Velourette dress?
Mvh Viktoria
<3 Kram/Kerstin
Fina Hemi har tur som har ansvarstagande matte och husse, vi vet att denna dag kommer när vi har djur och tänk vad skönt att djuren slipper lida, tänk på alla de människor med demens, hjärnskador ,cancer osv osv som lider i tysthet de har inget val.Kram Gertrud
Finaste Humlan <3
Lill Humlan <3
Kram till er tvåfota som har ett svårt beslut framför er. Du är så klok Mari.
Emma, visst är det så - jag känner mig som mamma för Hemi. Mamma och kamrat. Hon är ju min förstfödda ; ) Och korv, ja. Den är värd det mesta. Känns rätt skönt att kunna släppa uppfostring och bara njuta (även om jag gärna väljer när hon ska äta extra godsaker - trots att hon gärna serverar sig ur skafferiet). Kram!
Ingrid. Visst är det Andrus som har varit hemma hos oss. Han är mycket fin, klok och empatisk. Det var ett jättebra möte och det känns oändligt skönt och värdigt att när dagen kommer, låta henne somna in hemma. Jag har ju inte varit med om detta tidigare, försöker njuta av dagarna - men huvva nog förstår jag att det kommer att vara hemskt. Hemskt och tomt. Kram.
Viktoria - vi har ju mejlats vid nu : )
Gertrud, tack för fina ord. Försöker reflektera och ta ansvar, det hör ju till även om det är svårt! Kram och tack för senast!
Sarah - <3
Ingela, tack kära du. Och kram till er.
Skicka en kommentar