Så går det en massa dagar, fyllda av saker att göra och ta hand om. Jag har skrivit en lång, lång text och jag har pratat livsfrågor med min dotter.
Min födelsedag var fin. Jag var omgiven av människor jag tycker om, familj och vänner. Och jag var ensam en stund. Det tycker jag också om.
Nu är jag 35. Jag har inte hunnit känna efter, men jag tror jag väljer förhållningssättet att bära min ålder med värdighet.
Men. Nu går ögonen i kors. I morgon skall jag börja redigera mastodonttext. Och så ska jag medverka vid en redaktionsövning på journalistutbildningen.
Bilden, då? Ett bokmärke jag sytt till min svärmor. Mina fingrar längtar efter mer pyssel. Min kropp efter mer yoga. Men senare. Det finns ett senare att göra saker på också.
3 kommentarer:
En text som faktiskt är riktigt bra, även om det var ett tag sen den skrevs ;)
Predikaren 3:1-8, bibel 2000 "Allt har sin tid"
Ja, Monica. Allt har sin tid. Bara lite svårt att acceptera ibland!
Oh ja! Bland det svåraste som finns. Särskilt när tålamod inte är ens starkaste sida. Men likväl trösterikt mitt i all stress kan jag tycka... ;)
Skicka en kommentar