* * *
Det är en blåsig tisdag, men fin med lite sol. Jag känner mig trött och sätter en pärlblomma i håret.
Tar fram lite sommarplagg och försöker få känsla, men går tillbaka till urtvättat svart och tråkigt.
Åker med Siri till vår fina frisör, så hon får klippa av en bit av den långa hårmanen. Myser med parmesanlax och broccoliplättar till mästerkocksprogrammet.
Njuter av att ta hand om henne efter duschen. Smörja in, massera benen. Läsa länge. De närmaste två veckorna finns ovanligt mycket planerat om kvällarna. Visst finns det luft också, men ändå, ovanligt med bortavaro. Roliga saker.
Klurar på hur vi ska uppdatera vår altan. Efter ett test, och en ratning av en idé funderar jag nu vidare på hur vi kan använda en del av möblerna vi har men fräscha upp och komplettera.
Och så har jag kört ett snabbt träningspass i gymmet på jobbet. Ryggen känns alltid lite mjukare en stund efteråt.
Sist hos sjukgymnasten fick jag förutom ström och akupunktur några slags sugkoppar på ryggen. Efter det har det inte varit lika jobbigt att andas.
Och det är ju rätt bra. Att kunna andas, på riktigt på djupet.
2 kommentarer:
Fina du! Läser alltid dina inlägg och längtar till ditt kök! Och era mysiga tisdagkvällar. Jag önskar jag kunde landa och bara vara sådär. Att både jag och barnen kunde bara mysa ihop oss till en liten blond och stickig boll...
Du och din rygg ;) Och jag och min skuldra ;) Jag hoppas att ditt byte av sjukgymnast är det som verkligen hjäper! Så var/är det för mig. Jag vågar knappt säga det men vågskålen har tippat över. Nu går dagar förbi med smärtfrihet - inte tvärt om. Det var liksom så enkelt - en grundlig undersökning och en fråga - får jag dra i din nacke? Och sen den magiska känslan av att smärtan försvann. Kändes nästan som separationsångest, axeln/skuldran som alltid funnits där och som jag trängt bort ur tanken, fanns där och ändå gjorde inte ont.
Så smärtan är borta, kommer tillbaka på tillfälligt besök ibland när jag lyft lite för tungt i gymmet, men då bara någon dag. Önskar du kunde gå till denna mirakelmäniska, men det är ju lite långt...
Kram
Jag blir så himla glad av dina ord. Tack fina. Jag lyckas inte heller landa alltid ... även om jag gör mitt bästa ;)
Så häftigt du berättar om din nacke, jag blir varm av hopp. Så långt bort är det ju inte, lägger det i minnet - i fall att!
Stor kram, och en önskan om en härlig helg!
Skicka en kommentar