* * *
Förra helgen valde jag att springa mitt långpass på löpband.
Sex fartökningar med en kilometers mellanrum kändes krångligt
att få till utomhus. Det var såklart inte enkelt. Två mil är ändå två mil,
men att för en gång inte behöva hålla koll på fart eller välja väg
gjorde att passet kändes lätt ändå.
I helgen skulle jag springa 2,5 mil. Vet inte varför
sträckan kändes jobbig, jag har varit uppe över två mil
och nosat flera gånger de senaste veckorna. Kanske var
det just värmen. Så jag la upp passet annorlunda.
Laddade vätskebältet med sportdryck och la
ut två vattenflaskor vid brevlådan.
Sprang åtta kilometer norrut och hem igen.
Drack, fyllde på i vätskebältet, bytte till tights
(skavsår), bytte skor och åt snabbt mellis. Sprang
ut igen och joggade cirka fem kilometer
söderut, och fem kilometer hem.
På så sätt fick jag till mina kilometer, utan
att det mentalt blev för jobbigt. Det kändes
som en bra taktik för att genomföra.
Benen och kroppen kändes tunga, men jag hade ändå
kul och tänkte att jag tränar det viktigaste av allt för att kunna
genomföra ett maraton: Att inte ge upp när det känns jobbigt.
I fredags sov Siri borta och jag och Markus satt uppe
länge och pratade om allt möjligt. Resor bland annat. Vi har
tänkt om när det gäller höstens planer. Men jag ska fortfarande
springa mitt 40-årsmaraton, bara på en annan plats i världen.
Och när jag textade med en kompis och det visar sig att de
ska vara där exakt samtidigt ~ då kändes det så himla rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar