Kens nya kläder

* * *

Ken har inte haft mysdräkt / sovkläder. Men efter en eftermiddagsinsats i lördags har han nu det. Tack vare en mönsterbok från bibblan och en loppiströja där tygets ut- och insida, märken och muddar är använda.

Det skapar många minnen hos mig, hur mamma sydde till mina dockor när vi bodde på Furulund. Tiden i systugan, när allt liksom bara pausar. Närheten, ofta den ordlösa. Gemenskap över stygn, mönster och provningar.

Ska vi sy in mudden lite? Vad tycker du om den här lösningen?

* * *

I fredags spenderade Siri eftermiddagen hos farmor och farfar. Därifrån kom hon med en stickning. För via farmors försyn har hon nu lärt sig knepen med två stickor och garn. Även om det är en del att hålla reda - fingrar och stickor och trådar - på så går det rätt bra, i kortare stunder.

* * *

Ja, så går en helg. Med thaisoppa och matgäster, Markus har varit och sett Johan Rheborg med vänner medan jag och Siri såg Let's dance. Vi har städat och handlat och jag är lite pånyttförälskad i Svenssonlivet, tror jag. Tidiga kvällar ger energi om dagarna och jag uppskattar att ha en familj och ett hus att ta hand om. 

I morse ville Siri ha morgonmål kvart i åtta, då klev jag upp pigg i kropp och själ och glad att ha en hel dag framför mig.

I helgen har vi också sett Blue Jasmine och styrt upp hur vi sätter vår återvinning. Vi pratar om framtid, om bilar och annat som tar form.

Snart är det barnyogadags innan tomatsoppa och en vecka att se fram emot.

* * *

Och så funderar vi över dessa möbler, till altanen vid köket. Där vi hittills haft ihop-plock och en tvättförvaring som bänk. Men nu känns svart och likadant rätt. Och runda bord är så trevliga att sitta vid.

Körsbär

* * *

En onsdag där jag är rätt tom på ord, på ett bra sätt. Jag hade förmånen att kunna hämta Siri när skolan slutade. I solen körde vi till vår gemensamma vän, där vi fikade gott bröd, ostar, grönsaker och färskpressad apelsin- och morotsjuice och pratade i flera timmar.

Varma i våra hjärtan åkte vi hem till Markus som kommit hem från jobbet.

Så när orden inte behöver skrivas ut, låter jag några bilder från senaste tiden tala för sig.

Detta hår, som jag älskar att fläta det.

Pizza på blomkålsbotten, bästa på länge. Riktigt krispigt och gott!

Jag gör mig klar för restaurangbesök.

Nu väntar på intensiva jobbdagar och en bokklubb innan helg. Det känns roligt och bra, men innan dess njuter jag av onsdagkväll med få måsten; istället fyller jag den med hallon, blåbär, körsbär och te.

Nervtrådarna, hundhåren

* * *

När jag ser hundhår på en annan människas kläder, och när jag finner Hemis på kläder i garderoben.

När jag inte längre behöver åka hem på lunch, och när jag ibland åker hem på lunch ~ när solen lyser in och jag vet precis hennes läte i solskenet på varma golvet.

Det där nöjda knorrandet.

När Siri ropar "Hej Hemi!" när vi kliver innanför dörren; som ett uttryck av saknad och kärlek.

Sällskapet i soffan, tiggandet, det tunga huvudet, leklusten i sanden.

Men också något djupare. Närvaron som inte finns. Jag söker efter ord för att tonsätta, vad som djupt inom mig fattas. Men kanske behöver det inte ordförklaras. Hon var en del av mitt liv så lång tid. Det räcker nog så. Nervtrådarna, kärleksrötterna.

Att hennes urna står på hyllan i köket känns inte märkligt alls ~ snarare naturligt. Den perfekta utsiktsplatsen; över spisen, kylen och matbordet.

Över några av dem hon älskade.

Mod & Nangilima

* * *

I kväll har vi läst ut "Bröderna Lejonhjärta" jag och Siri. Hennes huvud mot min överarm. Den där stunden av närhet.

Och kanske önskar jag att det är i Nangilima som Hemi väntar på oss.

Medan Siri somnade för kvällen låg jag bakom hennes rygg och läste i en tidning som en vän till mig är redaktör för. Han har skrivit en text som till stor del berör Astrid Lindgrens författarskap med aspekten mod och hjältemod. Skorpan Lejonhjärta är givetvis omnämnd.

En sådan fin text som jag läste med stort intresse - och önskade att jag själv kommit på att skriva.

Så har denna måndag gått. Det är mitten av mars men för min familj är det en slags nystart. Som att vi har en vardag igen. Vardagen med ramar som gör att i alla fall jag uppskattar kvällar och helger än mer. Ramar som gör att man kan planera. För renovering och resor och annat som stått på paus.

För mig har det också varit en nystart med träning. Ja, tränar gör jag ju alltid. Senast utmaningen i fredags med drygt fyra timmars träning på raken. Men det här med uppstyrd och målinriktad träning, som i förlängningen handlar om att bli bättre i ryggen; den tog sin början i dag.

Jag har kört mitt första pass och benen känns något korta på baksidan.

Jag har också gjort en kroppsmätning för att ha något att jämföra med. Siffror är något som egentligen är rätt ointressant, men jag skojade med Markus om att han plötsligt har en fru med en metabolisk ålder på 20, istället för 35.

Men bmi och fettprocent och benstomme spelar mindre roll om jag kan bli bättre i ryggen.

Jag tror på detta, att satsa på mig själv.

Det är tid för det nu.

Överlämna

* * *


Förra veckan var jag på ansiktsbehandling.

Tända ljus, uppvärmda bädd, vågor-och-flöjt-musik. Kanske en handmassage som bonus. Gå därifrån, ompysslad, med nyfärgade bryn och vårfräsch hy.

När jag fyller år önskar jag mig för det mesta små upplevelser. Omhändertaganden. Ansiktsbehandling, ögonbrynsplock, massage.

Fina stunder, den där pausen i vardagen. Att överlämna sig för en stund.

En av de skönaste behandlingar jag har varit med om är den ayurvediska behandlingen abhyanga och jag tror att en av anledningarna till det är att den inte är problem- eller lösningsinriktad alls.

För när man går på behandling vill man [jag] ofta ha hjälp med ett problem. Fokus på det som inte fungerar optimalt. Den ömma muskeln bakom skuldran, upphakningen i nacken, problemområdet i hyn nedanför mungiporna.

Naturligtvis vill man ha hjälp med sina 'problem' men samtidigt blir det som om man gång på gång pekar ut alla ens problem och disfunktioner. Befäster dem med ord. Istället för att hylla kroppen för det fantastiska jobb den gör. Hela tiden.


Kanske är jag bara lite less just nu. På ryggen framför allt.


Den krampade ihop igen i söndags när jag satte i tvätt i maskinen. Värktabletter och bad. Nu är det lite bättre, men långt ifrån bra.


Merde!

Mini-utmaning

* * *

Lägger i ordning träningskläder inför någon slags halvdagsutmaning i morgon.

Det är ett kompisgäng som skall utföra en fyratimmars-träning och jag har bjudit in mig på ett hörn.

Så det blir gemensam lunch och sedan långt spinningpass, följt av tabata och body balance.

Sedan avslutas det hela med en mils promenad. Därefter fortsätter kvällen med bastu och middag, men när jag är enda dam så tänker jag ringa efter hämtning och åka hem till familjen då. Förmodligen mer fredagstrött än vanligt.

Men det ska bli kul att träna i grupp, att göra en slags miniutmaning. Brukar vara bra för humöret.

Och på måndag ska jag styra upp min egen träning.

Investerar en hel del tid i styrketräning, löpning och crossfit, men har ingen direkt plan och inget direkt mål. Går på lust och känsla och kör på i min ensamhet.

Nu ska jag testa att ta det ett steg vidare, med hjälp av någon som kan. Inte sjukgymnastik-känsla utan grr-tränings-känsla.

Det blir också kul, och svettigt. Hoppas att träningsvärken som jag gissar att jag kommer att skaffa mig i morgon hunnit lägga sig bara.

När tillbaka blir framåt

* * *

Vi är tillbaka där vi började.

Det var i slutet av förra millenniet. Jag och Markus träffades - ja via lite omvägar och vänner och fester - på jobbet.

Jag vikarierade under julen och han arbetade som tryckare. Vi möttes vid dagstidningarna om kvällarna, småpratade. Och oj, så fin jag tyckte att han var.

Hans vänliga ögon.

Det vackra i honom.

När tryckeriet lades ner i Piteå och blev Luleåbaserat ledde arbetsvägarna Markus vidare.

Det senaste året kan man säga att arbetslivet skapat obalans i familjen. De vitt skilda arbetstiderna oss vuxna emellan, helgarbete. När vi stod mitt i det tyckte jag inte att det var något större problem. Det hänger nog ihop med viljan att göra det bästa möjliga av alla situationer.

Men det blev mycket jag och Siri, inte vi som en familjeenhet.

Och så värderade jag - eller vi alla - familjestunderna så att det nästan gjorde ont att göra annat. Som om livet krympte och krympte ihop och enbart kom att handla om vår tresamhet.

Det låter osunt när jag skriver så och vi har haft det bra, tillsammans, hela tiden.

Men ändå någonstans obalans.

En vilja till annat.

En önskan om att i grunden ha liknande arbetstider. Tidigare var det kanske något av en självklarhet, och för många är det inte alls verklighet. Det kanske låter förmätet, jag vet inte, men för oss blev det något att både drömma om och jobba mot.

Därför gjorde Markus tillslut ett val. Jag har inte skrivit om det här, eftersom det var hans val. Inte mitt. Även om det också påverkar mig.

Under en tid hemmavid har han fått fina ömhetsbevis från vår dotter på hur viktigt det har varit och är med kvantitetstid. Att finnas där. Bara finnas. För frågorna som dyker upp, spörsmålen, själsfunderingarna.

Att det på ett annat sätt blivit självklart att mysa med honom i soffan även om jag också finns där.

Att prata med pappa likaväl som med mamma.

Deras huvuden tätt tillsammans, deras småprat, det gör så gott i mig.

* * *

Nu har Markus fått ett nytt jobb.

Tillbaka till rötterna, där han började. I ett tryckeri. Med människor han känner, som vill arbeta med honom igen, med arbetsuppgifter han känner - men också nya lärdomar.

Det är dagjobb med pendlingssällskap;

och framtiden känns ljus.

~ det känns som att vi kan bibehålla vår balans.

Skriver om det skrivna / fotar det fotograferade

* * *

Fotade den här bilden för ett tag sedan, till jobbet. Jag skrev om något jag skrev förut.

Föräldrakrönikorna. De jag plitade ner, när jag var hemma med liten Siri, när hemma var i Umeå.

Tittar på bilden och minns hur hon kändes i mina armar.

I kväll har hon varit på Vallsberget och åkt slalom med sin far, medan jag har jobbat långdag.

Sedan samlas vi hemma vid köksbordet. Hon sitter nyduschad i min famn och äter kvällsmål; apelsinklyftor, rostade kokosskivor, små chokladknappar och jordnötssmör. Mitt emot mig sitter min man och bakom honom, en ljusslinga som bildar blomfigurer och snöflingor på väggen.

Just där och då känns mitt liv så fullkomligt. Så vardagsvackert och enkelt. Så varmt och in i hjärtat fint.

Apelsindoft och ljusbilder och min familj.

Inte stor, men innerligt älskad.

Trots förändringar, trots hundsaknad och min remiss som nu torde befinna sig på Karolinska i Stockholm. Trots att mina armar nog kommer att vara tomma på fler barn, så känns livet stilla och stormlöst.

I stan sopar de gatorna och vi går mot en vår.

Sötpotatis

* * *

Det finns basvaror man alltid återkommer till. Sådant som nästan alltid finns hemma. Basen. Som äggen, den osötade mandelmjölken, keson och kesellan. Romansallad, broccoli, blomkål, morot, ingefära, jordnötssmör.

Bären i frysen, tomaterna i skålen. Kaffet såklart.

Och så sötpotatisen. Jag älskar sötpotatisen. Salt- och vitlöksrostad i ugnen. Finriven i en muggkaka, bakad med vaniljpulver och kanel och sedan mixad och en ingrediens i bakverk eller plättar.

Här skalar Siri sötpotatis till lördagens mellomiddag.

Och hon gör det med stil.

Badanka och kardemummakaffe

* * *

Inleder helgen på fredagen med en glad och morgonpigg badanka. Laddar med kardemummakaffe och choklad efter lunchen. Vaknar med halsont denna lördag och undrar om jag skall bli sjuk tredje-gången-gillt.

Får sms med fin feedback på dagens reportage, och det glädjer mig.

Denna helg har vi få planer och det känns skönt. Nästa veckoslut ska Siri sova borta, vet inte när hon gjorde det sist. Vi ska gå ut och äta och gå på konsert. Det ser jag fram emot.

Men såklart ser jag också fram emot en oplanerad helg där orken och viljan styr riktningen.

Fri tid när den är som vardagsbäst.

Vitmarmorerad text

* * *

På jobbet skriver jag en text i alabasterton. Den är fylld av ljus och lätthet.

Ett sådant möte, och en text, som är meningen.

Hemma ~ läser om bröderna Lejonhjärta med Siri, vi är i Törnrosdalen hos Mattias nu. Hon stryker mig i håret och jag njuter i varje nervände.

Har min man nära. Vi varvar Sherlock (kärlek!) med True detective (också kärlek!). Jag avslutar bagatellen "En engelsman i Paris" och påbörjar bokklubbsboken Slagskämpen om en homosexuell zigenarpojke vars misshandlande far bestämt att hans son ska bli boxare.

Tänder ljus och väntar på en vän; på väg hit med en flaska vin.

Så är en del av livet nu. Och kvällen är ung.

Tid för vin och samtal med en vacker vän.

Fånga snö

* * *

Orken återvänder, och aptiten, även om jag fortfarande känner av magsjukan för en vecka sedan.

Nåja. Det är värdsliga ting.

Helgen har varit fin. Vi har bland annat grillat korv i kaminen.

Och så har vi ätit tapas till Mello.

En massa annat smått har vi också gjort. Markus har varit på hockey, vi har promenerat till farmor och farfar för kaffe och pratstund och vi har firat mormors födelsedag.

Och så har vi fångat stora, luddiga, långsamfallande snöflingor i händerna. På väg till yogan. Snöflingorna, skratt och mjukhet som smälter på tungan.

Vackert från Pantelleria

Foto: Lantliv

* * *

I senaste numret av Lantliv fann jag ett njutbart reportage om Anna Huerta och hennes liv på italienska ön Pantelleria. Nyfångad fisk, ett stenhus vid havet, egenodlade grönsaker. Det sköna i det enkla. Här finns texten i en kortkort version.

Anna Huerta bloggar numera på Lantliv under namnet Smaker från Italien. Och kanske ännu hellre här; Under the almond three - a swede cooking in Pantelleria.

Sinnligt vackra bilder.

Lejonhjärta

* * *

Om kvällarna tänder vi alla ljus, ser SVT med Siri, låter rökelseträet brinna en liten stund ibland.

Sedan är det dags för en av de sakerna jag älskar mest. Hennes nattning.

Ibland masserar jag hennes fina ben och rygg, ibland samtalar vi - det är under just den stunden av stilla närhet de där viktiga samtalen kommer. Det känns viktigt att det finns tid för dem.

Att ha ett barn som ligger på ens arm. Hon vars hår fortfarande är fuktigt efter duschen, hon som doftar ren människosjäl och energi.

Så läser vi. Just nu >>Bröderna Lejonhjärta<<.

 Och den är bra på så många sätt.

I går kom Skorpan till Nangijala. Han och hans bror Jonatan pratar om att Skorpans ben visserligen blivit rakare, men att hans knotiga tryne och stripiga hår är kvar.

"Då log jag och kände efter ordentligt. Jag kände när jag låg där på bron att jag var frisk och glad i varenda bit av mej, och varför behövde jag då vara vacker? Hela kroppen var ändå så lycklig så att det liksom bara skrattade i den."

Med besök

* * *

I dag har vi haft fint kompisbesök här hemma. Eller, egentligen är det Markus som varit daghusse åt Bruno och jag har hängt med på ett hörn.

För jag är fortfarande hemma. I dag och även i morgon. Det är sällan jag har sjukdagar och ofta studsar jag tillbaka på jobbet fortare än kvickt. Men jag är så segstartad. Mår fortfarande illa. Är så där svullen så magen känns som ett skämt.

Säkert var det influensan före som också tog på krafterna, för jag gör inte mycket mer än att ligga i soffan. Utan att få kryp i kroppen. Och så har herpesen blommat upp i näsan, den som jag haft sedan barn men som sällan bryter ut numera.

Också ett tecken, på att kroppen är lite trött.

Så jag har legat i soffan, och sett Bruno bära kuddar ...

... förstått att han fattat ett visst tycke för denna man ...

... och lite senare under dagen, hört honom snarka gott när vi såg "Mia på Grötö".

Så en sjukdag till. Men en fin sådan, med hundglädje, bästa maken nära och en skolflicka som kom hem och skissade kvinnokroppar med mig.