Konsten att inte säga farväl

I kväll har vi varit och ätit thaimat hos Maria och Athos. Marias föräldrar och Sanna gjorde oss sällskap lagom till kaffet och glassen. En jättemysig kväll.

Men.

Det kändes som första hejdå:et när jag fick en lång kram av Sanna vid bilen.

Jag har effektivt försökt undvika alla farväl med förevändningen att vi kommer att vara hemma mest hela tiden. Riktigt sant är det väl inte, men det känns lättare att hantera då.

Sista natten i huset

Precis innan vi ska flytta kommer det. Ilet. De sista listerna, som vi klarat oss utan över ett år, ska spikas på plats. Fläktkåpan ska göras klar. Fönstrena ska målas om. Så att det är riktigt fint i huset - som förmodligen ska stå tomt ett tag framöver.

Nåväl, på grund av att toalettstolen är obrukbar för en stund (ett lim ska torka) måste vi nu överge vår kära villa och söka oss till svärmor och svärfar de sista två nätterna i Piteå. Det blev sorgset i hjärtat när jag insåg det i dag. Vi har sovit vår sista natt i huset för den här gången.

På Siris filt

Det finns ett litet ställe i dubbelsängen som Humlan inte får ligga på. Gissa vilket?

Kluven

För tillfället känns det som om bloggen går på sparlåga. Det blir mest bilder på Siri (som jag antar att många vill se), alla tankar jag har får jag vänta på att formuleras om till ord och meningar.

Jag känner mig kluven. Umeåflytten - hur det ska bli, vad vi ska packa, vad som ska ordnas - maler medvetet och omedvetet hela tiden. Vi har haft mycket gäster och ibland när jag längtar efter att vi bara ska få vara vår lilla familj för oss själva i lägenheten tänker jag på att jag om bara en liten tid kommer att sakna alla vänner och deras påhälsningar. Sedan är såklart tankarna hos Siri, vårt lilla badtroll, mest hela tiden. Hon är ju anledningen till att jag flyttar. För att vi ska få vara tillsammans.

Nåväl. Mer genomtänkta formuleringar följer när vi landat. Ni får hålla till godo med alla bebisbilder till dess.

Förtroligt samtal ...

... mellan Siri och Lille Skutt. Vad som sades dem emellan vet bara de två.

Pyret, två veckor

Fräsch men själlös

Jag har förvånat mig själv. Igår gick jag och la mig klockan tio. Frivilligt. Försöker hitta logiska förklaringar och fastnar för "anspänning".

Under gårdagen hade jag nämligen ensamt ansvar för båda våra tjejer i närmare tio timmar. Det gick jättebra, men det tillsammans med frysavfrostning tog kanske musten ur mig i alla fall.

Markus tillbringade dagen med att köra fram och tillbaka till Umeå och fixa lite med lägenheten. Den var okej städad och 90-tals fräsch men själlös - som vi hade förväntat oss. Fin tvätttuga (ovärderligt med tanke på att gårdagens nedkräknings- och bajskalas nästan fyllde en tvättmaskin med kläder och handdukar allena), plats för barnvagnen i hallen och plats för skötbord i toaletten.

Idag ska flyttkartonger inhandlas.

Leksaksprovare

Fönsterrenovering på hög höjd.

Hemi, en första klassens leksaksprovare. Här testar hon hållbarheten på Siris nya mjukisdjur som hon fått av familjen Lidström. Tilläggas bör att det fina mjukdjuret sekunden efter bilden tagits fått godkänt i testet och räddades undan ett hemskt hundgapsöde.

Hyllning till Epa-killen

Det är ofta ganska oberäkneliga saker som får mig att känna mig hemma.

På Källbogatan var det till exempel trubaduren i lägenheten under som plinkade Ledin-sånger på småtimmarna i fylleruset.

Här på Ankarskatavägen är det bland annat den nylackerade epan som dundrar förbi några gånger varje dag som får mig att känna mig hemma. Han som äger den måste vara i det närmaste döv, med tanke på hur hög musik han jämt spelar. En gång körde han förbi utan musik, då blev jag nästan orolig för att stereon gått sönder.

Nyss passerade han och jag la märke till att han har uppgraderat med päls runt rutorna som fladdrar i vinden när han kör med öppna rutor - och med blått ljus vid avgasröret som lyser vackert om kvällen.

Epa-killen, jag hoppas du bor kvar när vi återvänder. Men då kanske du har vanligt körkort?

Mormor och Siri

Min mamma har varit här idag och som synes trivs de tillsammans, Siri och hennes mormor.

Vi har också storfikat med Markus släkt här på Djupviken, sju sorter för att vara exakt. Att det var så rikligt var verkligen inte min förtjänst ...

Det har varit en jättefin dag och inte blir den sämre nu när jag ska lägga mig bredvid Siri i dubbelsängen och läsa lite i Stieg Larssons andra bok "Flickan som lekte med elden".

Sedan hoppas vi bara att familjen Lidström, som officiellt anländer till Piteå idag som nyblivna Pitebor förärar oss med ett besök.

Vilostunder och halvångest

Förutom några vilostunder har vi hunnit visa huset för två spekulanter idag. Men vad hemskt det är. Jag får ont i hjärtat av att tänka på att någon annan ska bo här. Och vem ska man välja? Hur ska man veta vem som kommer att ta hand om vårt älskade hus?

Vilostunder och halvångest. Så kan dagen sammanfattas.

Hemi bakar bullar

Stilla ro

Kväll på Djupviken, kväll över Piteå och över Sverige.
Luften ger äntligen svalka.
Tankarna är färdigtänkta för i dag.
Behovet av mat, sällskap, prat och nyheter är stillat.
Snart väntar sängen med min familj. Min fina familj.
Siri sover i sin spjälsäng nu. Men innan det är natt så hamnar hon mellan oss.
Hon är så ljuvlig att sova intill.

Tid som present

Nu har det gått en vecka sedan Siri gjorde oss sällskap. Jag är tio kilo lättare och får på mig mina gamla jeans vid det här laget, däremot blir jag fortare trött i kroppen på promenaderna nu än när jag var höggravid.

Siri har fått personnummer och vi har fixat och trixat med föräldrapenning, fönstermålning och annat.

Imorse klev Markus upp med lillan och lät mig sova själv i en och en halv timme extra. Han kom upp med Siri när hon ville äta och när vi gick ner en stund senare hade han dukat upp frukost åt mig. Sådana gester är bra mycket bättre än de flesta materiella presenter!

Sova middag

Skulle det alltid vara så här skönt att sova middag skulle jag inte vilja göra annat.

Tjusningen med kvartersbutik

Dagen flyter stilla på.

Vi fixar lite med husuthyrning, men en annons på Blocket verkar snart oundvikligt. Vi hade dock en spekulant på visning för någon dag sedan. Det är pappan till "pojkarna" som tagit över kvartersbutiken Ica Ankaret. Kvartersbutiker är verkligen oslagbart! Det är så trevligt att prata lite med personalen, som har koll på vem man är. Så i kassan på Ankaret trillade vi över denna pappa, som vi hoppas få som hyresgäst.

Just nu är familjens tre damer hos farmor på bullbak medan Markus och farfar är hemma hos oss och skrapar fönster.

När Siri kom

Under första delen av min graviditet kände jag mig påtvingad andra kvinnors förlossningsberättelser och upplevde att "alla" skulle berätta om ytterligheter. Men eftersom tiden gick blev jag allt mer intresserad av andras förlossningar. Ett sätt att ställa in sig på det som komma skulle, antar jag. Därför har jag med stort intresse läst andras förlossningsberättelser och vill nu dela med mig av min.

Så det här är berättelsen om när Siri föddes. Markus version kanske skiljer sig från min till viss del och säkert också versionen från de som jobbade på rum 2 söndagen den 13 augusti. Men det här är mina ord.

Strax efter åtta på morgonen var vi på plats i Sunderbyn för att göra en kontroll, eftersom jag då var i vecka 42+1. Jag var inställd på att få åka hem igen och bli igångsatt kanske på måndagen eller tisdagen. Grejorna hade vi med oss, men jag hade inte ens stängt fönstrena hemma.
Allt såg bra ut, men jag fick ändå veta att jag skulle bli igångsatt samma dag. Det kändes rätt skönt, även på ett sätt ville ge kroppen en eller två dagar till att komma igång. Men samtidigt var det bara gilla läget, Markus tyckte att det var en lättnad.

Först fick jag en bard-kateter som ska efterlikna barnets tryck mot utgången. Den drog en sjuksköterska i varje timme tills den kom ut. Under tiden läste vi, lyssnade på radio och åt lunch. 12.15 tog barnmorskan hål på hinnorna så att vattnet gick och efter det kände jag av lite värkar, men de var inte regelbundna och inte plågsamma. Jag stod i rummet och dansade till radiomusiken, men kunde inte röra mig så mycket med alla slangar. Det var något som jag tyckte var lite irriterande, att vara "fastkopplad" så att rörelsefriheten blev begränsad och det blev ett projekt bara att gå på toaletten.

13.40 kopplade barnmorskan värkstimulerande dropp och vid 14.30 hade jag riktiga värkar. Jag stod vid ett ståbord och andades och ett tag kändes det bra. Men sedan upplevde jag att jag inte fick vila något mellan värkarna, jag hade ont ont ont hela tiden. Då fick jag andas lustgas, men det var svårt att kapa topparna när värken satt i hela tiden. Istället blev jag bortdomnad och det var obehagligt. Jag hörde att folk frågade mig saker, men kunde inte svara.

17.40 var jag öppen 3-4 centimeter och barnmorskan frågade om jag ville ha ryggbedövning. Det ville jag. Narkosläkaren kom och jag minns att han hette Ivar och såg snäll ut. 18.01 fick jag ryggbedövningen och före halv sju var jag tillbaka på banan igen. Jag hade ont under värkarna, men fick vila mellan och kände att jag orkade kämpa och andas och göra jobbet som skulle göras, helt enkelt.
Det var också de mysigaste timmarna mellan halv sju och halv nio. Bara jag och Markus i rummet, en liten lampa tänd och en speciellt sorts koncentration. Jag fick lite klåda och frossa av bedövningen så Markus strök mig på ryggen och jag har nog aldrig känt mig så nära honom som just då. Det var en fin stund, en stund av ren kärlek.

19.15 var jag öppen nio centimeter.

Vid 20.30 kände jag krystvärkarna och barnmorskan sa att jag kunde ta i när jag ville. I mina papper står det att jag krystade aktivt från 20.45. När barnmorskan sa att hon skulle gå och göra i ordning armbanden till mig och bebisen tänkte jag "shit - är det så nära". Att krysta var roligt och häftigt, det var bara att göra som kroppen sa till en att göra.

Före förlossningen hade vi pratat om att Markus nog inte skulle vilja titta på huvudet om han blev tillfrågad, men när barnmorskan frågade om han ville se håret på bebisens huvud så tittade han. Jag kände på huvudet och det blev som en extra sporre. Sedan tyckte jag att jag krystade och krystade och inget hände. Och så plötsligt flög hon ut, hela bebisen. Då var klockan 21.15. Och sedan fick hon komma upp mellan mina bröst.

Det fanns inget behov av att räkna fingrar eller tår eller något annat. Tiden slutade att finnas och tankarna slutade att finnas. Jag bara var. Vi hade inte med oss filmkameran alls och jag är glad att vi inte filmade, det som hände finns bara bevarat i våra hjärtan och huvuden och för mig känns det att det är precis så det ska vara.

Så frågade barnmorskan om vi sett vilket kön det var och jag sa nej. Hon lyfte på bebisen och jag såg pungen, men ingen snopp. "Men det är ju en tjej" sa jag när det kopplade och när jag tittade på Markus så grät han. Världens finaste Markus. Åtta minuter senare kom moderkakan och efter det sydde barnmorskan mig. Efter det landade även jag i stundens storhet och grät lite.

Sedan umgicks vi med vår nya familjemedlem i två timmar innan vi gick över till bb.

Från jag fick ordentliga värkar till Siri var utanför min mage tog det ungefär sju timmar och det tyckte jag kändes jättebra, inte för långt så att man fick kämpa och kämpa och kämpa i all evinnerlighet och inte heller så fort att jag kände att jag inte hann med.

Jag tyckte det var roligt att föda barn, roligt att få göra jobbet. Stolt över min kropp, stolt när de två barnmorskorna som var med mig mest berömde mig i efterhand.

Vi var själva i rummet ganska mycket och det tyckte både jag och Markus var skönt. Barnmorskan var jättefin. Lugn, varm, enkel och respekterande är de ord jag finner. De gånger vi tänkte ringa efter henne så öppnade hon dörren till vårt rum, som om hon varje gång känt på sig att vi ville något. Vi kände oss helt trygga hela vägen, även om både jag och Markus tyckte att det var lite obehagligt den timmen jag hade så ont och andades lustgas.

Och så självklart allt har känts sedan dess. Himlen var molnig utanför bb-fönstret dagen därpå. Siri blev ett augustibarn, ett söndagsbarn. Född den 13, som sin mor. Ett lejon, som sin far.

Jag hoppas att vi får uppleva något liknande igen.

Pippi

Lugnet har sänkt sig över Ankarskatavägen. Vi har konstant umgåtts med vänner och släkt i flera dagar och det har varit jättemysigt, men nu på kvällskvisten längtade mina armar efter att få hålla i Siri. Jag tror att Markus armar kände likadant och nu sitter far och dotter tillsammans framför tv:n och ser "American Choppers" på Discovery.

På bilden sitter vi i bilen och väntar på att Hemis lekkompis Stella ska komma. Siri har på sig sin nya body som hon fått av Markus och hon ser ut som Pippi - världens tröttaste tjej.

Tre tjejer i en säng

Efter badet