En söndag

Jag försöker ta bilder av mina alster innan jag skickar den vidare till andras huvuden, armar eller böcker. Det här är de två senaste armbanden. Nu funderar jag på att pryda Humlan med ett halsband.

Nere i köket lagar Markus önskekost till Siri. Hon har innerligt önskat anka, så anka skall hon få. Efter arbetshelg för maken är familjen söndagssamlad. Vi har tillbringat en del av dagen på den lokala slalombacken.

Siris säsongspremiär gick utmärkt. Jag älskar med vilken självklarhet hon åker i backarna. När hon och Markus tog den vanliga liften upp mot toppen tog jag och Hemi en långpromenad efter skoterleden. Solen orkade inte riktigt bryta sig fram genom molnen, men vi hade en fin stund i allt det vita.

Nu ligger hon pall i hundbädden, trött med lite ont i kroppen. I morgon åker vi på akupunkturtid nummer två och jag hoppas att det ger lika bra effekt denna gång.

Upp och ned

 

 

 

 

 Hur fint?! En klassisk bukett med söta videkissar och tulpaner.

Bara det att tulpanen är upp och ned.

Bladverket drar åt sig vattnet och blomman står länge.

En klassisk växt på ett udda sätt.

 

Tidigare i veckan besökte jag Sinnenas ateljé för ett jobb och där fotograferade jag lite inspiration. Jag blev särskilt förtjust i upp-och-nedvända-världen.

 

Hemmaflicka

Hon har varit hemma hela veckan. Med feber på drygt 39.

Av pysselnivån hemmavid har hon nu återhämtat sig.

På eftermiddagen har vi byggt ett avancerat hus till en liten mjukdjurskanin.

Sämre sätt kan man fördriva en vanlig torsdagseftermiddag i mars på.

En till synes onödig mapp

När man raderar en till synes onödig mapp i telefonen, som man själv inte skapat, och tänker att det ska frigöra plats.

 

När man sedan upptäcker att denna lilla handling raderat de 360 senaste bilderna i bloggen.

 

Då känns det inte speciellt kul. Speciellt inte heller sedan man konsulterat en rad personer och företag och inser att det inte alls är lätt att ordna.

 

Jag - eller någon annan - jobbar på det.

 

Men det blev en paus.

 

För det känns lite för irriterande att gå in på hemsidan och mötas av gråa ringar med vita sträck i.

 

Med japansk denim

En av gåvorna till min mor. Ett bokmärke.

Bottentyget är en stuvbit japansk denim som jag fått av en jeanssyende vän.

I matväg

Så lever vi helgliv. Tillsammans.

Hemgjorda rödbetschips, inspirerade av vårt trevliga besök på restaurang Järnspisen i onsdags. Våfflor med hemkokt hallonsylt.

Och medan jag sitter och skriver det här doftar det än en gång ljuvligt nedifrån köket.

I helgen har vi firat min mors 60-årsdag (och min morfars 90-årsdag, fast liksom i smyg). Släkt och vänner, god buffé och god dryck. Ett av det bästa var taxin hem. Jag tror att hela familjen var lika glada över stjärnbelysningen i taxitaket.

Så blev det söndag. Mörkläggningsgardinen fick inte flickorna att sova längre, men det spelar mindre roll. Siri har lekt hos morfar några timmar och jag har tagit en långpromenad. Söndagen fördrivs helt enkelt med diverse göromål på ett trivsamt vis.

Och som jag gillar det.

Balladen om Marie

Jag skall snart värma på mitt yogite och göra i ordning min sedvanliga kvällsmat. Hallon med keso och kesella. Vaniljpulver, kanel och lite kokosflingor. Jag vet inte hur många år jag ätit samma kvällsmat och jag tröttnar aldrig.

Jag skall svepa in mig i täcket och fortsätta njuta av de ljusvackra scenerna ur "Balladen om Marie Krøyer".

Sedan väntar flera böcker på mig. Carl-Johan Vallgren, mer Zafón, Göran Rosenberg.

Inte ikväll, men som ett löfte. 

Å, vad jag är rik, ändå.

Snöfall

Soliga stunder dagtid går det att trä vårjackan över axlarna. Det är rätt härligt. Fast för det mesta är jag ändå klädd i täckbyxor och dunjacka, när jag cyklar till jobbet.

I dag har jag haft en missanpassad tröttdag. Den hade dessutom ett riktigt dåligt mellanspel när jag skulle hämta Siri hos en vän, inte hade någon bil - och precis när jag skulle ta ut cykelkärran ur förrådet så rasade nästan all snö från taket. Om jag varit några sekunder snabbare så hade jag fått snön i nacken.

Det kändes inte precis som tur, när jag insåg att alla transportmedel till Siri, förutom åkmadrassen, var insnöade. Och att jag inte orkade / hade tid att skotta bort snön.

Det kändes inte heller som tur när jag tog på midjebältet till madrassen och strävsamt promenerade med Hemi för att hämta henne.

Men det var ganska skönt ute. Och det var ju tur att jag inte fick snön på mig och dog, som Siri uttryckte sig senare.

Och så fick jag min återhämtning. Mitt balsam. En vällingdrickande långflicka i famnen. Stilla vaggningar i gungstolen, min näsa i hennes hår medan hon berättade om sin dag.

I dag räckte det mer än väl för att göra mig mjuk inuti igen.

Köttkonsumtion

Helgen som var skrev jag om kött i tidningen, positiv respons på morgonmötet i dag gjorde mig glad. Artiklarna finns i sin helhet här och här.

 

Och alltid när jag själv handlar så tycker jag att det är ganska svårt. Inte med basprodukter och grönsaker, direkt, men med köttet.

 

Det känns som om det är så lite som passerar för okej.

 

Ett paket svensk köttfärs, kyckling, lax och rödspätta åker med. Det känns mer som om jag väljer bort än väljer. Bort går nästan alla korvprodukter och gris- och nötkött.

 

Ibland känner jag mig otroligt enkelspårig, men så är det väl i de flesta familjer. Man har sina standardrätter som man alternerar kring.

 

Instahelg

Markus har jobbat och varit bortrest i helgen. Jag och mina flickor har roat oss på egen hand. Wild kidz och Fredagskväll med Malin i fredags - och senare Mia på Grötö och tidig kväll för mig.

I lördags storhandlade vi, sedan åkte vi till min mor där vi var bjudna på middag. Vi åt gott och såg Melodifestivalen tillsammans. När sändningen från Malmö var över somnade Siri i min famn, medan vi åt ost och drack vin. Så sov vi över där, jag och damerna.

I dag har vi varit ute i vårvintersolen. Siri har lekt doktor och veterinär - och så åkte vi till Äventyrsbadet med Siris morfar. Snabba rutschkanor och varma bubbelbad och så avslut med Maxbesök borgade för en trött familj.

Nu laddar vi om för måndag. För en pappas återkomst till hemmet. Och för sportliv, för vissa av oss.

Och fotot på grönsaksgubben ovan. Siri beställde "en gubbe" till frukost. En gubbe fick hon, men en timme senare hade hon fortfarande inte ätit något. För fin för att ätas upp, tydligen. Så vi tog till det vanliga kameratricket och förevigade konstverket (som enligt mig såg lite läskigt ut) innan hon kunde inmundiga denna lördagsherre.

Så har en umgängeshelg gått. En redovisning, utan reflektioner. Varken mer eller mindre. Men ibland när man tömt ur sitt hjärta, kan det räcka gott så.

En bön på Ile de la Cité

Mina fina, som skriver vackra kramar, som ringer och skickar meddelanden. Jag älskar er omtänksamhet och jag är glad över mitt beslut av att inte stänga inne. I kväll har jag precis lämnat två långa jobbtexter bakom mig och sitter med huvudvärk och otvättat hår. Mest ville jag säga hej. Och tack. För alla fina ord. De värmer, skall ni veta.

Och så ger jag en liten text till.

Från Paris om hösten.


Nôtre Dames mörka, dova tystnad kringom mig.

Det färgade ljuset från rosettfönstren.

Den tunga heligheten.

Mina vänner går tillsammans, jag dröjer mig kvar, längre bak. Med ett behov av att vandra långsamma steg, att andas in historieluft, ensam.

Jag stannar vid ett kapell. Jag skummar informationsskylten, ser att det handlar om barn. Kapellet för den heliga barndomen. Sainte-Genevieve.

Men det spelar egentligen ingen roll.

För det här är platsen som jag sökt utan att veta om det.

Några nunnor stannar invid mig. Lyfter tyst på det tjocka repet som avskärmar från att gå in till kapellet. De träder in, bakom ett draperi.

Jag står kvar, och tänker att detta är deras vardag. Deras arbetsplats. De dämpade färgerna, helgedomen, linnetygerna.

Och inom mig ber jag en slags bön. Om att jag åter ska få bära ett barn i magen. Jag ber till Sainte-Genevieve, eller till nunnorna eller till skumraskljuset i dov färgpalett.

Eller kanske till mig själv.

Jag lämnar en stilla bön. I katedralen. På ön Ile de la Cité i floden Seine.

Men ingen verkar höra min önskan.

Jag tänker på parfym

Alltså. Jag läser den här texten ur mina opublicerade blogginlägg och tvekar. Men så tänker jag 'varför inte'. Det är svårt, jag står för vartenda ord, men samtidigt vill jag skriva något slags förbehåll. Jag mår bra. Jag är okej, vi är okej. Och allt blir mycket mer okej när tankarna kommer på pränt och kan lämnas där, istället för att bara cirkulera inuti.

 

 

 

Jag sitter i sjukhusets entré och tänker på parfym.

 

Jag tänker att jag ska gå och lukta på en parfym till lunch. En parfym som min man talat om. Som en slags belöning. Mest något konkret att fästa tankarna vid.

Mitt läkarbesök är alltså över. Och jag har stannat i entrén, i ingången men på väg ut. För att känna efter. Om jag känner.

Men jag gör inte det, känner inte så mycket. Intighet i tanken.

 

Ingentinghet.

Mosaikgolvet framför mig, grågrönt spräckligt oroande. Det svidbränner i båda armvecken, ett misslyckat blodprov och ett lyckat. Svid även bakom ögonlocken, inte av tillbakahållna tårar. Kanske från frånvaron av desamma.

Jag har proceduren klar.

 

Gången, ordergången.

 

Jag har också fått veta att det aldrig kommer att bli aktuellt med IVF för vår del.

Inte inom landstingets regi.

För jag har samma partner som då, när vår dotter föddes.

Och det betyder något. Det betyder att vi har haft en makalös tur. Att vi har ett barn.

Den ljuvliga vackerögda, hjärtformade, mjukkindande varelsen som är vår flicka.

Men det innebär också, att vi aldrig kommer att få göra IVF inom landstingets regi.

 

Sådana är reglerna.

Jag vet inte om det gör särskilt ont att veta.

 

Jag vet bara att ännu en dörr är stängd, framför oss.

 

Kanske skulle jag köpa en kaffe, i sjukhuskiosken. Titta ut i blekheten, på lokalbussarna, och låtsas att jag är på resa. I en annan stad. I någon annans känsloliv.

Han har inte bett mig om det, men jag vet att min man väntar hemma, på att höra från mig.

Jag förmår mig inte ringa, snabba knapptryck på telefonen. Och vi sms:ar oss igenom det jag varit med om. Det jag fått veta.

 

Små formuleringsfinurligheter, istället för att behöva andas för att göra rösten mjuk.

Småpratet och skämten i provtagningsrummet rinner ur mig, samma väg som blodet. Ner i personnummermärkta rör.

 

Inskruvade, bortlämnade de också.

 

Ett blåpärlat hårband

När jag skriver väver jag berättelser av orden.

När jag syr tråcklar jag in känslor och tankar. Mina armband och hårband kommer till i tystnad, men av andra talade ord. Nålen i min hand går till musik och dokumentärer.

Pärlorna fästs i gammal denim och bröllopslakan. Med rispiga fingertoppar skapar och lirkar jag. Tidiga morgnar, sena kvällar. Över en rykande kopp yogite, med månsken över skrivbordet.

I dag har ytterligare ett hårband funnit sin ägare. Och jag känner mig löjligt stolt.

Och redo att skapa, igen.