Att berätta för sitt barn

Jag kliver upp, och känner mig lika ledsen som igår. Kall, som att kylan kommer inifrån.

Jag kliver upp och gråter när jag håller en tuss med damm från torktumlaren i handflatan.

I den, en massa Hemihår.

När jag tänker på det, att jag aldrig mer kommer att få träffa henne.
Det är då det sköljer över mig.

Jag hade inte ens nuddat vid känslan över hur ont.

Så jag står och gråter över torktumlarludd med vetefärgade korta strån som spretar.

* * *

I går satt jag och min man på vårt såpaskurade trägolv och höll händerna på vår hund medan hon dog.

Vi såg henne bli tröttare och tröttare, vi kände att hennes gamla kropp fick ro.
På riktigt, djup ro.

Men jag kände aldrig att hennes själ flög iväg.

Den mer skingrades, som en rökslinga i en vindpust.

Några tunga sista andetag.

                                Sedan. Stillhet.

* * *

Vi hämtade Siri efter skolan. Berättade att hennes "storasyster", som funnits hos oss i hela Siris liv, inte längre lever.

Hon hade känt på sig, att något hänt, sa hon.

Och grät. Såklart.

Så gungade hon trapets och skrev papperet ovan. Det skulle vi hänga upp ovanför Hemis plats i köket:

>>

Till Hemi från hela din familj.

Vi älskar dig hur mycket - så mycket - som det går.

<<

Så fann vi ett morrhår på köksgolvet. Det ligger nu i kartongen som finns upphängd bredvid brevet. Man kan plocka upp det med pincett, och hålla i handen när man vill tänka på henne, säger Siri.

Så. Vi håller morrhår. Gråter, minns.

Livet fortsätter.

Och inte minst; som vi älskade.

Att ha sorg

* * *

Hopknölade plädar, en toffla i storlek 31 kvarlämnad på soffkudden.

             Den andra nedsparkad på golvet.

Tandborsten med sugkoppsfot står på givakt i vardagsrumsfönstret.

Utanför kör gula lokalbussen förbi.


Så kör det en till,
              och en till.


Tiden står. Brasan knäpper. Diskmaskinen brummar lätt.

Vardagsljud.

Jag har suttit i soffan och hållit handflatan på min hunds ljumske. Soffpositionen vi haft tusen och en gånger. Tusen och en och aldrig mer.

Den här morgonen är inramad av vardaglighet.

Måndag i januari.

Men snart ska en veterinär komma. Snart ska Hemi få en lugnande spruta. Snart ska hon somna, för alltid.

Hon ska somna, med våra händer på hennes varma hundkropp.

Med våra tårar, tysta droppar.

Och diskmaskinen surrar.

Vi ska bädda om henne och några timmar senare ska vi bära ut hennes kropp och rätta till filten över henne. Fortfarande varm.

Vi fick ha henne till låns i elva år.

Det känns skönt och det känns rätt, men det gör oändligt ont.


Och vi har skrattat i dag, åt tusen och en tokigheter genom åren.


Men mest har vi gråtit, såklart.


Tårar och en utplockad diskmaskin.

Tack för allt, älskade älskade vän.

Peace

Sluta fred med kroppen, ja.

Och ryggen framför allt.

Det känns mycket bättre i dag. Huvudvärk och en slags träningsvärk från naprapatbehandlingen.

Men ändå. Som att saker i ryggen faller på plats. 

Den här gången behövde det faktiskt knakas.

Jag kände det på mig.

Men knakningarna sker liksom i samarbete med kroppen, så mycket det nu kan vara så.

Och efteråt, helande händer som låter kroppen komma till ro istället för att jag lämnar med ett  kaos inuti.

Efter knak följer ändå lite virrvarr och ont och den där rädslan för att allt ska krampa ihop igen.

Men i dag mår jag bättre än på länge, som om behandlingen öppnade också mitt hjärta. Det blir ett slags skydd runt det när jag har såhär i ryggen. Men i dag känner jag. Och så kan jag tänka.

För det är faktiskt så, att tankarna och känslorna stannar upp när jag är dålig.

Och metallsmaken och torrheten i munnen är borta.

Man kan säga att det var välbehövligt.

* * *

Vi är hemma i dag. Jag tar mig tid att fundera, på mig själv, mina känslor och mitt beteende. Tänker över vad jag vill förändra, men försöker också se det som är bra med mig. I mig.

Lördagar, rätt välbehövliga ibland.

Kväll

Det är torsdag och min själ känns lite fladdrig och flackig. Som om den vill fly. Jag vet vad det beror på, det beror på att jag har upphakningar i nacken.

Att den varit nära att krampa sedan i början av december.

Huvudvärken. Bedövande och ständigt närvarande.

Bedövningssprutorna har hjälpt enormt, men inte just i nacken. Istället har jag fått en kliande fläck. Det finns inget där, tro mig, jag har bett Markus kolla flera gånger. Min högst personliga teori är att det blivit något slags överslag i nervbanorna.

Men i morgon eftermiddag har jag tid hos milda, finhänta naprapaten. Så efter lite varsamma knak och stillande energier så hoppas jag att det här skalet åter ska kunna härbärgera en något lugnare själ.

Och. När det är så här. Ont och huvudvärkigt, då vill jag helst bo i snälla, sköna saker. Det är väl ungefär det jag planerar att göra i helgen. Det passar extra bra efter en rolig, men för kort, och för dåligt (av mig) planerad arbetsvecka.

Och städa ut julgranen, som producerar goda, citronsmakande skott till oss.

Skönhet

Läser, läser. Ser, ser.

Börjar julledigheten med att avsluta "Sophies historia" av Jojo Moyes (som också skrivit "Livet efter dig"). Två parallella historier, en tavla som förenar. Paris, första världskriget, om stulen krigskonst och kärlek. Intressant och skönt läsvärd.

Fortsätter med Emma Hambergs uppföljare på "Rosengädda, nästa!". Denna heter "Larma, släcka, rädda i Rosengädda!" och jag tycker nästan bättre om denna andra bok. Anspråkslös, lite som en "Ett år i Provence" - fast i Rosengädda - och väldigt easy going.

Följer upp med "Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" av Lena Andersson.

Vad ska jag säga om den?

Själva ramberättelsen är välbekant och klassisk, en slags kärlekshistoria som många kan känna igen sig i, men språket är något annat.

Jag läste boken i paddan (även om jag definitivt föredrar fysiska böcker) och har skärmdumpat många sidor för de vackra språkets skull (och flera för att slå upp ord i efterhand, det är sällan jag läser böcker där jag inte vet vad orden betyder - men här förekom rätt många ord jag inte har en aning om vad de står för och jag vet inte om det kanske säger mest om mina vanliga bokval? Intressant är det i alla fall).

"Egenmäktigt förfarande" ska vi diskutera i bokklubb nästa vecka och det skall bli spännande.

Just nu är jag i slutfasen av "Helvetet inifrån - femton år i Sveriges största brottsorganisation" av journalisterna Lasse Wierup och Daniel Olsson.

Den är ett dokument över Hells Angels framväxt i Sverige, framförallt via intervjuer med ett par som lever under vittnesskydd utomlands. Gott om referenser till domar och tidningsartiklar, rätt torr, tycker jag. Kanske på grund av just det.

Jag har svårt att leva mig in och känna och har faktiskt skumläst vissa stycken. Det brukar jag inte göra.

När boken recenseras får den stora lovord. Skildringen är något nytt, även internationellt sett. Men jag vet inte, makten, hoten, sektkänslan, hur märken, förkortningar, symboler och emblem skapas och vad de innebär har man mött i andra böcker, filmer och serier och även om de varit fiktion så har jag svårt att bli berörd på riktigt, även om det är intressant läsning.

Har sett tre bra filmer på lika många kvällar.

"The Butler" som var svartare och bättre än jag trodde, "Jakten" som var två timmar feelbad - riktigt, riktigt bra feelbad.

Och så "Mitt liv med Liberace", om en pianist, skandalös underhållare och tv-stjärna som sägs vara föregångar till Elton John och Lady Gaga.

Hans extravaganta stil och spektakulära scenframträdanden gjorde honom till en världsberömd artist med en trogen fanskara under hela hans fyrtioåriga karriär, innan han avled i komplikationer från aids.

Filmen är baserad på en bok av Scott Thorson, som var hans älskare under fem år. Läser vidare om Scott Thorson efter filmen, men tyvärr verkar hans liv ha fortsätt neråt i en rätt svart spiral.

Michael Douglas är för övrigt fenomenal.

Till sist. Ett vackert bloggtips. Dessa bilder är magi för mig.

Hannah Lemholt - writing with light: Honeypieliving.

Morgon i hemmet

Klockan är närmare halv ett och vi är fortfarande kvar i frukoststämning.

Det är som om det aldrig riktigt blir dag och för tillfället är det en skön känsla. Vi varvar Uno med högläsning i Harry Potter och egenläsning. Jag läser om livet i Hells Angels och Markus är i slutet av "Mig äger ingen".

Himlen som täcks av moln och ljuset som aldrig riktigt blir dager gör sitt till morgonstämningen.

Så rastar vi Hemi, slänger in ett vedträ i kaminen och klurar på vad vi ska äta till lunch.

Det här lediglivet är så otroligt skönt för ett tag och vi passar på att förhöja myset dessa sista dagar.

En ledighet, sällan har den varit så välbehövlig.

* * *

Och bilderna ovan: I går testade jag att vända köksbordet nittio grader.

Vi har pausat det lilla träbordet  och plötsligt blev det så mycket plats över i köket.

Drömmen är att hitta en stor variant av träbordet. Det är dock inte det lättaste, men det här funkar fint under tiden.

Årssammanfattning 2013

Årets projekt:

Projekt vet jag inte. Kanske allt runtom basen av jobb, familj, skola, kropp och själ.

Mer lärartimmar på journalistutbildningen vid universitetet.

I början av året sydde jag armband av denim och gammal spets och pärlor. Jag skrev om barnet som inte kommer. I år tänker jag ge bort barnkläderna vi har sparat i garaget. Jag känner mig redo för det nu.

Till min stora glädje upptäckte jag viryayoga och så styrketränade jag mer än någonsin förut (och tyckte att det var kul).

Jag fick bedövningssprutor som faktiskt hjälpte min onda rygg och jag försökte skicka godheten vidare. Vårt hus var med i Lantliv och i en inredningsbilaga till Aftonbladet.

Vi konsulterade en veterinär på hembesök om Hemis hundliv. Vi fick respons på våra tankar och just nu litar vi på vår känsla av att våga känna när det är dags.

Och så återfann jag gamla vänner, något jag är mycket glad för.

Årets händelse:

Det känns orättvist mot resten av året att utse en enskild händelse, det finns många många händelser som tillsammans formar. Men känslan av att cykla ner till stranden när det var dags för Siris kvällsmål under våren / försommaren är fint att tänka på.

Energin av ljuset, enkelheten, spåren i sanden, närheten till naturen.

Känslan av kärlek och rus på min väns sexhippa och när han senare gifte sig under sensommaren. Magi!

Besöket hos Bourgueil-mannen, en eftermiddag på en vingård där hela livet kändes starkt kolorerat.

Årets resa:

Jag blev oväntat förtjust i Barcelona. Det sorglösa livet personifierat. Och Frankrike igen, att få se Loiredalen, hitta skaldjur på klipporna i Bretagne, se Omaha beach i Normandie. Och Versailles. Och Paris igen.

Alla resor är årets resa. Små som stora. Flera svängar till närliggande städer i norr och söder. Hotell, middag på restaurang, en tidsgömma i vardagslivet som ger kraft och inspiration.

Jag och Siri gjorde också en fin Stockholmsweekend med hennes farmor.

Årets slit:

Ovisshet och gungfly på många plan i livet. Känslan av att allt kan vara annorlunda, snart, och att vissa saker kan man bara vänta ut.

Men också utmaningen och lockelsen i att göra något bra av det.

Årets plagg:

Onepiece i fleece är en bubblare de senaste veckorna, perfekt när Hemi väcker mig och vill gå ut på en gång.

Annars Dagmarklänningen i sammet som jag köpte på rea.

Årets köp:

Mr Cooper, familjens (min) Mini Cooper Clubman.

Årets tv-serie:

Downton Abbey, som vanligt, Boardwalk Empire för frisyrerna, kläderna - inspiration.

Och Breaking Bad.

Årets bok:

Zafóns böcker om Barcelona, som var en stor del av anledningen till vårens resa (även om sista Marina - som egentligen är en tidig bok - var något av en besvikelse).

"Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa som vi läste i min andra bokklubb. Lysande.

Årets film:

"A royal affair" och "Balladen om Marie Krøyer", båda för att de var vackra och intressanta kostymdramer. Speciellt funderade jag kring modersrollen i tidsepoken när det gäller Marie Krøyer.

"Återträffen" var jobbig. Jobbigt bra med briljant dialog.

Årets musik:

Håkan Hellströms senaste "Det kommer aldrig va över för mig". Gillar också mycket filmen "Känn ingen sorg" som baserar sig på hans låttexter.

Annars har jag lyssnat mycket på klassisk musik i P2.

Årets sorg:

Det känns som om jag har stängt av sorgkänslorna en hel del, men med perspektiv så kanske jag inte har haft någon stor sorg att sörja ut.

Något du saknade 2013 som du vill ha 2014:

Mer glädje, mindre oro. Känslan av att livet är snällt och flyter på.

Största misstaget:

Nja, jag tror på lärdomar, inte misstag.

Vem saknade du:

Min svärmor brukar säga att är det något som hon har gott om så är det tid. I dagens samhälle tycker jag det är en fantastisk sak att säga och den känslan kan jag själv längta efter.

Mer tid, mer tid att stanna kvar i samtal. Att hinna inleda samtal. Att ta mer hand om och möta dem jag tycker om.

Besöken hos min kinesiolog saknade jag på många sätt. Hoppas kunna återuppta dem 2014.

Tankar inför 2014:

Att avrunda saker för att kunna påbörja andra.

Att hitta ett sätta att träna med andra för att få energi. Kanske i viryayoga, kanske genom att springa med min man till våren. Jag är nöjd med min träning, men just det kan jag sakna ibland.

Vill utveckla mitt skrivande. Just nu känner jag mig jobbmässigt sugen på 'enklare' reportage, men med djupgående intervjuer. Att våga lita på att det enkla är intressant, om det görs på 'rätt' sätt.

Julgranens kvarvarande

Småtomtarna och Siris röda skolpyssel har packats ner, men annars finns julen kvar hos oss.

Både gran och stjärnor gör så ombonat, tycker jag.

Vi håller oss mestadels hemma. Siri har lekt med sina kusiner och jag har lunchat med en av frilansskribenterna som regelbundet gör material till Helgsidorna. Jag hade ambitionen av att jobba mer, eller förjobba, inför jobbstarten nästa vecka men det har inte blivit så.

Ledigheten har liksom tagit över mig.

Jag har också tränat i dag och pratat med pappa på telefon. Han har fått lämna sjukhuset nu, skönt att han blivit väl omhändertagen men också skönt att han får vara hemma och kurera nu.

I morgon skriver vi fredag och middag hos vänner är det enda planerade. Helt lagom tempo för oss just nu.

2014

Jag brukar tycka om att sortera bland upplevelser och erfarenheter.

Staka ut vägen, se nya mål.

Men under dessa mellandagar har lusten inte riktigt infunnit sig även om vi har pratat en hel del om det hemma så är det svårt att formulera i ord och se klart.

Men jag tror på 2014.

Jag tror på att s-k-a-p-a ett bra 2014.

Jag har börjat med att sova till lunchtid och dricka gott kaffe. Innan dagen är slut tänker jag ha ätit en god, hemmastekt hamburgare och så tänker jag ha sett färdigt "Purpurfärgen". Troligen kommer det också att vila en del Ben and Jerrys-glass i magen också.

Så börjar mitt nya år. I fleecedräkt och glittersjal och gårdagens smink.

Ägg

2013 känns inte som mitt favoritår även om det såklart har varit bra också.

Jag liksom sammanfogade det hela genom att göra en praktvurpa utanför matbutiken igår. Det stora äggpaketet flög all världens väg och landade i en vattenpöl.

Jag ser det som ett gott omen att alla ägg faktiskt höll.

Själv stoltserar jag med ett något sårigt och blåslaget knä samt en härlig light-lårkaka.

Men det är värdsligt att ligga i en smutsig vattenpöl och kräla när ens pappa åker in akut till sjukhus om natten och inte kan svälja. När han blir inlagd och provtagen och får stanna kvar.

Inte som att det här året stiger i popularitet, om man säger så.

Vi skriver söndag den 29 december. Ikväll ska vi äta och bada utomhusbad hos mamma och hennes sambo och i morgon åker vi och tittar på stjärnor på Teknikens hus.

Så. Rätt luggsliten och orolig, men fortfarande beredd att ge de sista dagarna på året en match.