tisdag, januari 14, 2014

Att berätta för sitt barn






Jag kliver upp, och känner mig lika ledsen som igår. Kall, som att kylan kommer inifrån.

Jag kliver upp och gråter när jag håller en tuss med damm från torktumlaren i handflatan.

I den, en massa Hemihår.

När jag tänker på det, att jag aldrig mer kommer att få träffa henne.
Det är då det sköljer över mig.


Jag hade inte ens nuddat vid känslan över hur ont.

Så jag står och gråter över torktumlarludd med vetefärgade korta strån som spretar.

* * *

I går satt jag och min man på vårt såpaskurade trägolv och höll händerna på vår hund medan hon dog.

Vi såg henne bli tröttare och tröttare, vi kände att hennes gamla kropp fick ro.
På riktigt, djup ro.

Men jag kände aldrig att hennes själ flög iväg.

Den mer skingrades, som en rökslinga i en vindpust.

Några tunga sista andetag.
                                Sedan. Stillhet.

* * *

Vi hämtade Siri efter skolan. Berättade att hennes "storasyster", som funnits hos oss i hela Siris liv, inte längre lever.

Hon hade känt på sig, att något hänt, sa hon.

Och grät. Såklart.

Så gungade hon trapets och skrev papperet ovan. Det skulle vi hänga upp ovanför Hemis plats i köket:

>>
Till Hemi från hela din familj.

Vi älskar dig hur mycket - så mycket - som det går.
<<

Så fann vi ett morrhår på köksgolvet. Det ligger nu i kartongen som finns upphängd bredvid brevet. Man kan plocka upp det med pincett, och hålla i handen när man vill tänka på henne, säger Siri.

Så. Vi håller morrhår. Gråter, minns.

Livet fortsätter.

Och inte minst; som vi älskade.

9 kommentarer:

Victoria sa...

Så fint skrivet! Men så jättetråkigt att Hemi inte längre finns hos er. Kram!

Ingrid sa...

Mari,

I går när jag läste om Hemi orkade jag inte skriva något. Det liksom klumpade ihop sig inom mig av sorg. Både för er skulle men också i minnet av de jag hundar jag lämnat ifrån mig...

Det finns inte många ord som kan trösta, sorgen är ofta så påtaglig att man ändå knappt orkar ta in något. Jag vet...

Min gamla mamma sa i somras "Hur många hundar har du kvar?" jag svarade "Fem mamma" (vi har haft sex)då fortsatte hon "Hur många hästar?" "tre..." svarade jag med ansträngd röst.

"Så många hejdån du har framför dig..." konstaterade hon med tårar i ögonen. Jag gick in, lutad mot diskbänken och grät...för så är det ju. När man älskar så därmycket som det bara går. Precis som din dotter skriver!!

Avslutningsvis Mari kommer några ord från hjärtat.

Även om man vet att livet med ett husdjur är begränsat finns ingen mentalberedskap när det går mot sitt slut. Förnuftet är en sak - känslorna en annan. Ingen rår över känslorna, de lever sitt eget liv. På ett sätt påbörjar man sorgearbetet mer eller mindre medvetet eller omedvetet när djuret börjar bli gammalt, men det minskar ändå inte smärtan när man står inför faktum.

Massor av kramar till dig och din familj. Vila i frid Hemi

Kurt Lundberg sa...

FINT Mari Markus och Siri!

//K

Malla sa...

<3

Kerstin sa...

Jag förstår hur det känns - jag brukar akta mig för att säga/skriva det men den här gången gör jag det. När båda mina hundar fick somna in med 3 veckors mellanrum för några år sedan ville jag inte stiga upp på morgonen - jag sov mig igenom de närmaste månaderna. Sen när vi beställde en ny hund sa min son "men mamma nu gör du ju om det igen - nu får du ju bli så där ledsen igen om 8-10 år" mitt svar blev: jag vet, men jag kan inte vara utan hund, och det är värt varenda minut man får med dem - den glädjen de ger. Kram från Kerstin

Anonym sa...

Jag sitter här och gråter för er,det är så sorgligt när en ålskad familjemedlem inte finns kvar,styrkekramar till er, Maritha på Tallåsgatan

Mari sa...

Tack, Victoria!

Ingrid, du skriver så otroligt vackert och jag känner så mycket när jag läser dina formuleringar. Så mycket smärta och så mycket kärlek, dessa begrepp som hänger ihop. Tyvärr. Jag tror ocskå att det är så som du skriver, att man påbörjar en bearbetningsprocess när hunden blir äldre, men att känna fullt ut är nog möjligt först efteråt. Nu känns det som om insikten kommer i doser och overklighetskänslan är ett sätt för att orka med. Kram.

Tack pappa!

Hjärta till dig med Malin.

Jo, jag tycker att det känns så Kerstin. Att all glädje, all omsorg man får ge, allt sällskap är värt sorgen många gånger om. Jag har så fina minnen från våra akupunkturstunder med Hemi. De betydde mycket. Stor kram.

Jo, det är sorgligt. Tack för omtanken, Maritha.

Annebritt Ericsson sa...

Så fint ni skriver du och Siri! Jag vet vad går igenom, det tar så ont! Styrkekramar/Amba

Mari sa...

Tack Amba. Och kram tillbaka!