Mitt bästa

* * *

Nu tänkte jag berätta om min nya kudde. För den är fantastisk!

Såhär: Vi har ju en supermegaskön säng med zoner som tryckavlastar och sådant modernt. Men jag sover ju ändå sällan speciellt bra. Lätt att somna, det har jag. Lätt att somna om, det har jag också. Ändå vaknar jag ofta och har ont.

Ryggen, nacken, axlarna.

Har svårt att sova på sidorna, för det blir ändå för hårt tryck på armen / axeln. Genom åren har jag testat mig igenom ett gäng kuddar, men kommer inte speciellt bra överens med någon. Varken tempur, tempurkopior, vanliga, dun eller att sova utan kudde.

Vet inte hur det gick till, men en dag googlade jag på ergonomiska kuddar och hittade gravidkudden. Som en gigantisk ostkrok. Med mjukdjursgosigt fodral, dessutom.

Snacka om att känna sig omkramad.

Pratade med min sjukgymnast som tyckte det verkade vara en bra idé att testa. Och nu är den här.

Efter några testnätter är jag kär. Och jag är inte ensam i familjen om att tycka om kudden, som går under namnet "Ormen".

Som grund har man en krok under nacken, den långa delen går bakom ryggen och så går den tjockare kroken in mellan knäna / låren. På så sätt kan jag ligga på sidan med axeln skonad och utan att bäckenet tiltar åt något håll.

Dessutom är den oändligt mysig.

Om natten vänder jag mig i sömnen på rygg och även då är den jätteskön under nacken, och så ligger baksidan av knäna skönt om kroken nere.

Jag ligger också och läser med den, då har jag den tjocka, långa delen fram mot magen.

Och som om det inte vore nog, jag släpar även ner den till soffan och kan nu ligga ett tv-serieavsnitt utan att få ont i huvud och axel.

Bästa köpet på länge. Lätt!

Fredagen

* * *

Fredagen blev sen på jobbet. Fint då att få komma hem till tända ljus och mat på bordet. Vi har hängt i soffan med tv-program och småprat. Alldeles precis tillräckligt en slut-på-arbetsveckan-kväll.

I morgon blir det pysselinköp inför en liten minisemester (så Siri har att göra), det blir lite spärrmålning i trappen och så blir det kvinnofest. Den lördagen, har verkligen potential att bli något.

Men nu är det dags att öppna min nya bok, läsa en sida eller två och sedan somna mitt i orden.

Bordeaux

Ett litet klänningsprojekt.

Från den här färgen ...

... till den här.

* * *

Ja, herregud vad jag har färgat plagg och hår i mina dagar. Från tomatröd hårgfärg från butiken Shock i Stockholm (den finns faktiskt fortfarande kvar) till diverse batikexperiment och klorinblekningar.

Men nu var det längesedan.

Jag dammade av mina gamla kunskaper på en favoritklänning. Eller själva formen på klänningen är en favorit, en slags uppdaterad variant av 70-tal med tanke på lite tajtare passform och materialval. Älsk på formen, inte lika älsk på färgen.

Lite googling, lite bordeauxröd textilfärg och lite experimenterande med färgmängd senare behölls mönstret men kulören passar min smak bättre.

Tyvärr var en del mönstersömmar sydda i vitt, så jag har faktiskt sprättat dem och sytt om med vinröd tråd. Typiskt mig att tycka att det är lite mysigt att sitta och sprätta sömmar i tv-soffan.

Men så gick det till, när en klänning blev till favorit och jag fick tänka på batik och klorin och annat fint från tonårstiden.

Och en sak till.

Tack innerligast för alla varma ord om mig och mina ord. De värmer hela mig, inifrån och ut.

I tidningen

* * *

Det går inte annat än att känna det som surrealistiskt.

Att titta på klockan och tänka, att om trettio minuter vet jag.

Trettio minuter senare visste jag, i alla fall delvis. Mitt jobb som det är idag, kommer inte att vara längre. Det är jag rätt övertygad om.

Kanske har jag inte ens ett jobb kvar.

Efteråt, när de trettio minuterna har gått. När mötet är över. När det blir en ny dag. När jag gruvat för att cykla till jobbet, så är det ändå en text som ska skrivas och den ger mig tröst.

Något att försjuka och glömma bort världen runt omkring i.

- - -

Det är ett tag sedan jag skissade ned orden ovan. Nu är nyheten ute i tidningarna och det är också en av anledningarna till att tillvaron inte varit ~ eller är ~ speciellt rolig just nu.

Samtidigt ska jobbet göras som vanligt. Dagarna snurrar vidare. Får förfrågningar om gästlärarlektioner och planerar kommande ämnen för reportage.

Lägger märke till att personerna jag intervjuat för tidningen ofta blir kontaktade av en annan tidning, för liknande reportage. Det står naturligtvis andra fritt att läsa mina jobb och inspireras, men ibland tänker jag att det kanske borde vara jag som säljer reportagen vidare och inte någon annan.

I samma andetag ursäktar jag mina ord med en nära-på-nackspärr.
Med slitenhet och låg förståelsetröskel.

Jag fotar mig själv till min spalt i tidningen, ser hur nött mitt ansikte ser ut i bildbehandlingen. Jag minns inte den natt jag sov gott, minns inte när jag vaknade värkfri.

När jag tänker på vad jag vill så tänker jag på fruktsmoothies under en palm, yogaklasser. Sandstränder i solnedgången.

Men det är inte hela sanningen.

På riktigt vet jag att jag vill styra upp vardagen. Jag vill veta hur jag ska ta mig an, hur mina måndag-tisdag-onsdag-torsdag-fredag ska bli framöver.

Men just nu vet jag inte, och det är väl okej för ett tag det med.

Laxtisdag / oktober

* * *

Våra laxtisdagar är något mer inrutade nu sedan Siri började dansa balett. Men fortfarande hinner vi med middag framför tv:n innan det är dags för benvärmare och knut på huvudet, dansskor och vattenflaska.

I dag plockade jag in grönkål från landet och lade till vitkål och purjo från kylen. Gjorde en kryddblandning på torkad koriander, timjan, oregano, sesamfrön och chiliflakes. Blandade upp med olivolja.

Skar purjo och vitkål i skivor. La på bakplåtspapper, gömde purjon lite under vitkålsskivorna så att den skulle bli saftig. Hällde över kryddblandningen och rostade i ugnen. När vitkålen och purjon var fem minuter bort la jag in grönkålsbladen och ringlade över lite mer olja och salt.

Så åt vi till stekt lax och kall sås på creme fraiche, sötstark senap och majonäs.

Varmt i magen, en rätt kall tisdag i början av oktober.

Senast läst

* * *

Jag har kämpat på med läsningen på sistone.

Två dryga femhundrasidorsböcker har varit något mastigt.

Först ut var biografin om Ingrid Bergman - Mitt liv - som hon samskrivit tillsammans med Alan Burgess. Min relation till den Oscarsbelönade skådespelerskan är i stort sett obefintlig. Nu vet jag såklart betydligt mer om henne, men som bok var den seg.

Jag skulle ha önskat ett tuffare redaktörsskap, där man i processen skulle ha komprimerat handlingen. Det är otroligt utförligt kring kontrakt och regissörer. Det är också väldigt många brevväxlingar som återges och enligt mig så sänker det tempot.

Mest intressant finner jag såklart livet bakom scenen och kamerorna. Hur hon lämnade sitt liv i USA när hon förälskade sig i Roberto Rossellini och därmed inte träffade sin förstfödda dotter på flera år. Hur man förstår vad hon fick lirka för att kunna träffa barnen hon har tillsammans med Rossellini. Hennes passion för sitt yrke och det starka kapitlet om en av hennes tvillingdöttrars problem med skolios.

Det stycket är på riktigt smärtsamt och stannar kvar.

Sedan kom Främlingen i huset av Sarah Waters, också det en bokklubbsbok på dryga femhundra. Ingen bok jag själv skulle ha valt och det är ju en stor del av tjusningen med bokklubb. På omslaget utger den sig för att vara rätt obehaglig och jag är förberedd på det när jag läser - gillar ju inte läskiga böcker. Men nja, den kryper inte under skinnet på mig i läskighet.

Den kryper inte under skinnet på mig varken handlingsmässigt eller språkligt heller. Det är med en axelryckning jag lägger den ifrån mig, oförmögen att sympatisera med huvudpersonen.

Och den som jag precis avslutat efter tre, fyra läs-sejourer är Agneta Sjödins Av egen kraft. Och även där känner jag ... mjäe. I utformning och upplägg påminner den mycket om Malin Berghagens yogaböcker med lite självinsikt, träning och recept.

Läser mig till att det faktiskt är samma förlag och samma formgivare och det märks tydligt.

Men där de första av Malin Berghagens böcker verkligen får mig att tänka efter och ger mig insikter så ~ och det gör lite ont att skriva och känns lite taskigt ~ känns Av egen kraft som klyscha på klyscha staplad efter varandra. Den får mig att inte vilja något av det hon skriver om, i ren protest mot upplägg och språk. Det mest intressanta med boken är kapitlet om hennes vandring efter pilgrimsleden Santiago de Compostela.

- - -

Så vände jag blad i tre av böcker.

Och nästa bok blir en bokklubbsbok. Jag har själv valt, från mitt favoritförlag Bazar. Det ska också bli intressant.

Lovikagrå

* * *

Förra veckan byggde Markus igen hålet i väggen i trappen. Det har varit öppet där sedan det rann in vatten för i alla fall ett och ett halv år sedan.

Först väntade vi för att se så att vattenskadan var fixad. Sedan ~ ja sedan gick tiden. Vi klurade ett tag på att bygga igen med pärlspontsplattor eller gipskivor.

Men ju längre tiden gick, desto mer fäst blev jag i lapptäcket av panel från tidigare husägare och byggare. Så Markus byggde tillslut igen på liknande sätt. Vi tog helt enkelt fasta på lapptäckeskänslan.

Och så blev det dags att måla. Men det blir ju sällan så enkelt. Valet föll på en silkesmatt ljust grå kulör, vid namn Lovikagrå. Helt enkelt för att jag tycker om namnet på färgen. 

Silkesmatt, för att få så matt känsla som möjligt, men en vägg som ändå går att torka av. Eftersom vi inte har något räcke blir det lätt fingeravtryck på väggen. Och så döljer grått mer än vitt, tänkte jag.

I dag har jag kvistlackat. Maskerat. Silikonfogat och spacklat. För att det inte skulle ramla ut sågspån mellan vägg och vagnstycke.

Och visst behövde hela vagnstycket målas om, det har blivit rätt kantstött med åren.

Så hela det roliga med färg mot trä, det får kanske vänta till nästa helg. Men så här nära färdig vägg, det har vi inte varit på åratal.

Att ha ett eget entourage

* * *

Alltså, den här människan. Hon är så vacker och rolig ha i livet och jag får lite dåndimpen när jag tittar på den här bilden.

Det här entouraget bär hon omkring på hemma. På helgkvällarna när hon somnar i soffan är de lika viktiga att bära upp som gängledaren själv.

Jag tänkte att vi skulle presentera dem.

Från höger är det Ludde, en present efter en hundvaktsvecka. Mycket kär kompis.

Sedan har vi Jojje. Hen har hängt med sedan BB och är rätt berest. Hen har följt Siri på alla upptåg, resor och övernattningar. Båtar, flyg, ryggsäckar, hotellrum i Paris. Inget avskräcker Jojje, som även har rest hem från Frankrike i en kartong.

Bob, han med glasögon, har hängt med sedan Göteborgsvistelsen i somras. Siri och hennes pappa har sett filmerna med Minionerna många svängar. Hemma är Bob en busig typ som man ofta kan hitta i skåpet med russin. Eller så står han på huvudet högt upp på någon upphängd väska.

Och längst till vänster är nykomlingen. Jobolu. Siris första skapelse i slöjden. Det verkar vara en rätt skön prick som inte gör mycket väsen av sig.

Den uppmärksamme lägger märke till att Jobolus namn är en blandning av de övriga tres. Jojje, Bob och Ludde.

Rätt fyndigt, tycker jag. Och så berättar hon att hon ritat honom med inspiration av Jojje. Rätt lång hals, som är lättare vadderad för att man ska kunna hålla ett bra grepp där. Och så öron, också dem inspirerade av Jojje.

Så mycket kärlek och omtanke.

Siris entourage.

En vattenmelon på en sommaräng

* * *

En vanlig vardag. Helgens reportage har tagit form och jag kan vila i det.

Sedan är det som om allt fallit mer på plats i kroppen. Jag känner mig helare.

Lugnare.

Markus och Siri är på balett och jag lyssnar till en spellista med något zen music-namn. Det är ganska skönt med en stilla stund. Kanske läser jag ett tag. Eller syr. Eller så sitter jag bara kvar här.

Och så tittar jag på kortet med en sommardikt. En vattenmelon på en sommaräng. Och ett hösthjärta av rönnbär intill.

Finare än så kan ingen ordkombination vara.

Mitt i

* * *

Den sista en-och-en-halv-veckan har jag nästan bara väntat på att kroppen skulle braka ihop.

Kanske inte hela kroppen, men en del av ryggen.

Och ja, nog är jag sämre idag än jag varit på sistone. Men inte lika dålig som jag förutsett. Och det är ju bra. Min sjukgymnast tror att det beror på att jag håller igång med träning och yoga. Mitt i allt är det faktiskt något som jag kompromissar med så lite som möjligt.

Min sjukgymnast ger mig faktiskt insikter i stort och smått, och jag uppskattar hur vi kan mötas i samtal.

En sak som jag förändrat är att jag numera sitter vid datorn på en slags ohyggligt ful sadelstol. Mycket bättre för min ländrygg. Men nu brinner och bränner den nästan konstant, trots sjukgymnastik och annan stol och stretch.

Tur att jag har tid hos min rygghjälpare innan veckoslutet.

Jag har också inlett ett slags projekt helkroppskudde. Har rådgjort med min sjukgymnast och skall visa bild på hur jag tänker när det är i hamn.

Så är det onsdag. Jag är uppe och rör mig, med mitt onda. Jag skriver artiklar och tänker och vips så har halva veckan gått.

Jag ser fram emot att få sitta mitt emot Siri vid köksbordet ikväll. Hon ska skriva klart sin läxa, och jag får se henne glöda så vackert i sin skrivbubbla. 

Det är onsdag. Vi tittar på hundannonser och läser om raser. 

Om en vecka dansar vårt barn som ett av många för att samla in pengar till flyktingar.

Livet är bra vackert, också. Mitt i allt.

Höstiga tankar

* * *

Som magkänslan sa, det blev ingen hund.

Familjen valde ett annat hem, närmare dem. Jag förstår och respekterar, men det har gjort vansinnigt ont i mig. Det har varit svårt att smälta, i tanken var hon redan här.

Sedan fick vi ett erbjudande om valp från samma ställe, men det kändes inte rätt med valpvalp innan årsskiftet utan sparad semester att ta ut. Men det sved också, lite.

Jag känner mig lite som en klagosång just nu. Och jag tycker illa om att skriva att det är jobbigt, utan att kunna berätta varför.

För mig kunde jag göra det, men av hänsyn gör jag inte.

Det handlar inte om hemma, eller vänner, eller familj. Men mitt jobbsjälvförtroende har fått sig en knäck. Eller inte en. Flera. Allvarliga. Det gör också ont.

Men som jag har sagt till Siri: Det är okej att det är jobbigt ibland.

Rönnbärstid

* * *

Där växte några björkar på vår gård, men det är länge sedan nu.

På samma plats samlades några stora stenar från husgrunden, när vi byggde ut.

Och där har vuxit upp en liten självsådd oas. Röda vinbär och en rönn, bland annat.

Rönnen börjar bli större och i år ger den oss en del rönnbärsklasar. Jag klippte ned några och gjorde några enkla höstdekorationer på temat till tidningen. Tänkte att jag visar bilderna här också.

Den högst upp, med rönnbär under upp-och-ner-vända glas på fot, är min favorit.